tisdag 25 februari 2014

BMI à la Anna uppdaterad - nu även för män!

Johan gjorde mig förstås uppmärksam på att min mätmetod för vad som räknas som övervikt inte är helt rättvis könen emellan, kort sagt, män blir nästan automatiskt överviktiga. Så jag har efter några funderingar faktiskt tagit fram en enkel formel även för det manliga släktet.

Inga konstigheter alls, mannen ställer sig naken helt rak, avslappnad i axlarna. Huvudet ska sedan försiktigt rullas framåt med bibehållen rakhet (alltså INTE börja luta sig framåt). Blicken ska nu riktas nedåt och nu kommer överviktsfrågan in, går det att se paketet eller är magen i vägen? Är magen i vägen så är man tjock men får man syn på sin lille kollega så är allt finfint!

Så nu finns alltså BMI à la Anna även speciellt utformat för män! Den perfekta mätmetoden för de som inte gillar att behöva mäta, väga och räkna!

Observera att väldigt vältränade och muskulösa män (om de nu mot förmodan skulle känna behovet av att mäta eventuell övervikt) kanske trots allt föredrar den ursprungliga mätmetoden.

söndag 16 februari 2014

Nya musikäventyr

Jag vet, det råder viss stiltje i bloggen just nu och det är för att jag faktiskt inte tycker att det händer saker just nu som är intressanta att rapportera om, det är mestadels stillsam vardagslunk här uppe i norr.

Fast något helt nytt har faktiskt dykt upp. För några veckor sedan fick jag en inbjudan att provspela med Luleå Musiksällskap. Det var en gammal kurskamrat till mig från Framnäs som hörde av sig och ville gärna ha förstärkning på klarinettsidan då den andre klarinettisten hade hög frånvaro. Så sagt och gjort, för två veckor sedan trotsade jag kyla och halv snöstorm för att cykla över till Björkskatan och repet i Björkskatakyrkan. Det visade sig bli en väldigt ny upplevelse för min del då sällskapet har en mer klassisk sättning och spelar mycket äldre musik, en hel del kyrkligt (många musikuppdrag är i kyrkans regi) och en del folkligt.

De äldre arren innebär att mycket av musiken ursprungligen är skriven för främst violin, cello och piano och har sedan kompletterats för inkludera flöjt, klarinett och kontrabas. Jag spelar alltså för första gången i mitt liv med stråkinstrument!

I torsdags var jag på mitt andra rep och några nya ansikten dök upp och andra var samtidigt borta så jag fick vara enda klarinettist på det repet men den situationen har jag varit i många gånger förut så inget nytt under solen där.

Alla verkar glada över att jag tillkommit i alla fall, jag sänkte onekligen medelåldern rejält.. Just ålderskrämpor verkar vara det största hotet på flera stämmor, mycket gråa hår bland medlemmarna. Men det är trivsamt i alla fall. Varje rep börjar med hembakat fika (så folk hinner droppa in innan man börjar spela) och så finns det tid för att diskutera aktuella frågor. Åtminstone två spelningar till våren ser det ut att bli.

Så nya musikaliska äventyr för min del! Måste komma igång och repa lite hårdare på hemmaplan, det känns i både munnen och magmusklerna att spelandet blivit lite sporadiskt under senaste året och nu är det bäst att börja jobba. Vissa noter är lite småkluriga och man vill ju göra ett bra jobb. Med stråkar följer mycket korsförtecken med..

lördag 8 februari 2014

Etikett på nätet

Att det förekommer näthat är de allra flesta medvetna om, men inser folk att de ofta agerar helt utan tanke på vad som är vettigt eller ej?

Facebook har blivit det tydligaste exemplet där många konversationer som egentligen är en egensak endast mellan två personer nu istället förs öppet direkt i någons nyhetsflöde. Ibland kan det väl må vara hänt, man kanske faktiskt tycker att det man har att säga kan intressera fler men många gånger reagerar jag på att det egentligen är rent oförskämt.

Vi kan ju alla välja vilka inställningar vi gör och hur mycket av våra privata uppgifter vi vill dela med oss av. 

Jag har till exempel valt bort att visa min födelsedag (dels för min femåriga protest gentemot födelsedagar efter att ha fått ännu en födelsedag regelrätt fuckad, jag är alltjämt övertygad att det vilar en förbannelse över den dagen och dels därför att jag tycker inte om att personer som aldrig skulle gratulera mig utanför Facebook nu ser det som sin plikt). Det innebär att de allra flesta inte kommer ihåg att jag fyller år därför att folk klarar inte av att tänka på något som inte blinkar som en aggressiv påminnelse och uppmanar oss att gratulera den där kurskamraten som vi egentligen inte har pratat med sedan kursen tog slut för fyra år sedan. Jag har ändå blivit utsatt för öppna gratulationer (tydligen är inte alla människor helt fördummade utan har behållit förmågan att minnas saker utan datorns påminnelser). Men jag tycker det är fel. Dels för att det förringar min protest men framför allt därför att en annan människa tar på sig att öppet gå ut med en information som jag själv valt att inte skylta med! Att skicka ett meddelande direkt till mig, eller ett mail, eller ett födelsedagskort eller för den delen ringa är i mitt tycke den artiga och respektfulla handlingen (även om man då nu i mitt fall faktiskt inte skulle vara hänsynsfull om man gjorde så då jag tydligt gått ut med att jag inte firar min födelsedag, det har varit mycket trevligt att de senaste tre åren av en händelse råka befinna sig bland massa folk på födelsedagen och ingen drar uppmärksamhet till det).

En annan sak jag reagerat på är att jag många gånger genom Facebook får reda på när vänner ynglat av sig (eller tydligen är på gång att yngla av sig). Inget konstigt med det egentligen, många sprider nyheter via Facebook numera. Det var den vägen jag fick reda på att min yngste systerson var född. Men informationen kommer inte alltid från föräldrarna! Skrämmande ofta är det genom dialog från en vän till de blivande föräldrarna jag förstått att det är ett barn på gång. Eller ännu värre, kompisarna börjar strömma in med gratulationer innan föräldrarna själva gått ut med nyheten att barnet är fött! 

Är det verkligen bara jag som tycker det är fruktansvärt fräckt att stjäla andras nyheter på det här viset?

Var finns respekten för andra? Jag har endast diskuterat blivande barn när det är tydligt att föräldrarna själva öppnat för just det samtalsämnet på Facebook. Men då har det ändå varit deras val att gå ut med informationen. Man kan faktiskt inte utgå ifrån att allting som diskuteras vid sidan av internet är ett självklart och öppet samtalsämne på internet.

Men de flesta verkar acceptera det här förfarandet med tystnad. Är det vår mänskliga nyfikenhet och habegär efter skvaller som gör att vi suger i oss allting vi vet och därför struntar i att den information vi fått inte kommit från den personen som borde berättat det för oss?

Sådant här får mig att vilja koppla ned mig helt från Facebook och liknande sidor. Men jag törs inte, för jag litar inte på att jag skulle försvinna helt ur folks medvetande då. Genom att vara delaktig kan jag i alla fall se vad som skrivs om mig själv. Kanske läge att konstatera att Facebook och andra forum faktiskt gjort mig mer paranoid än jag var från början..