Mer utrustning!

Igår fick vi äntligen våra alldeles egna kartställ så nu är det bara att sätta igång och åka massor med skidorientering! Tyvärr missar vi säsongspremiären i Kiruna nu till helgen men det gick bara inte ihop sig att åka så långt. Vi får se till att försöka åka allt som erbjuds i Luleå med omnejd istället.

Säsongens första skidtur!

Den hade jag egentligen tänkt klämma in redan förra veckan, men misslyckades att ta mig ut på torsdagen (det är bara solljus den där lilla korta stunden mitt på dagen ju..), under helgen kom det tögrader och sedan massivt mera med snö. Sedan jobbade jag i måndags och igår var temperaturen över nollan igen.

Men så idag bestämde jag mig för att jag skulle ut, dock följde jag råden att inte ta finskidorna och plockade fram mina gamla skidor. Efter det ägnade jag minst en halvtimma åt att leta efter burken med valla som verkligen bara inte fanns någonstans. Till slut hittade jag den högst upp på hyllan i förrådet bakom en tung kasse med Johan-prylar. Någon (jag säger inte vem men det var inte jag) har alltså ställt undan den där kassen och bara knuffat vallaburken åt sidan. Det är sådana dagar jag drömskt tänker på hur det var när man bodde själv och saker och ting verkligen låg på det stället där man lämnat dem.. Johan har ju ännu inte anammat mitt ordningssätt där var sak har sin plats utan insisterar på att ställa saker "där de får plats just för stunden". Det här orsakar alltjämt diskussioner om skafferi och kylskåp..

Nåväl, åter till skidorna (Johan är ju fortfarande borta på kurs så jag kunde inte ens klaga på honom förrän senare på kvällen när han ringde hem). Jag tog mina grejer och stuvade in dem i bilen och körde upp till Ormberget där ombyggnationerna av nya skidstadion kommit riktigt långt. Trots att det var mitt i veckan, mitt på dagen så var det faktiskt en hel del bilar på parkeringen. 

Jag bestämde mig för att köra det spår som körts upp först, nämligen 5,4 km-spåret. Det märktes onekligen att det var tidigt på säsongen och att temperaturen svajat. Spåret var på sina håll helt sönderkört och det var smuts och elände i det. Jag insåg att de två rejäla nedförsbackarna skulle bli rejäla utmaningar. Den första backen (som då ändå är den "lilla") blev en total katastrof, skidorna gled ifrån mig två gånger och bums var jag i backen. Jag förstod att det var bäst att hålla sig borta från allt vad spår hette i backarna och köra plogning ute i skate-fältet istället och därefter håll jag mig stående resten av skidturen.

Cooling som precis skidat klart!

Glidet var lite sisådär, det är alltid lite svårvallat kring nollan och spåret var på sina håll helt sönderkört så jag kan ju konstatera att tiden var långt ifrån där jag slutade i påskas. Men det var kul att kunna ge sig ut på ett litet fyspass igen i alla fall. Fotskadan hindrar mig från det mesta men skidåkning har jag fått klartecken på att köra så det blir väl bara att plöja så många kilometrar som möjligt i vinter. Förhoppningsvis kommer det mer snö och kyla snart så man kan ta ut finskidorna och köra på ordentligt!

På äventyr ute i snön!

Idag är inte en dag jag egentligen skulle gett mig iväg någonstans alls, jag mådde halvsegt och det föll en hel del snö. Men Johan skulle iväg på fackkurs hela veckan och hans samåkning väntade i Piteå så jag körde honom dit (njae.. han körde sig själv dit) och tog sedan vägen via Norrfjärdens kyrkogård för att hälsa på Axel på vägen hem. Har inte varit där sedan i somras och vi orkade inte med några utflykter förra helgen som annars är tradition att göra kyrkogårdsbesök.

Vid det här laget hade snöandet tilltagit rejält i kombination med snålblåst. När jag försökt tända den dumma lyktan dryga 40 gånger och den blåst ut lika många igen så gav jag upp. Mina fingrar var vid det laget iskalla och jag antog att Axel förstod att det var läge att åka hem för parkering i soffan istället.

Hemma väntade i vanlig ordning hushållsarbete orsakat av min äkte man, dock något mindre än sist då jag tvingade honom att diska innan vi åkte. Så nu är jag gräsänka hela veckan. Men Johan har laddat rejält med matlådor åt mig så det finns faktiskt möjligheten att jag inte behöver laga mat på hela veckan om jag inte verkligen, verkligen känner för det..

En liten nostalgitripp..

För elva år sedan bjöd ett åldersstiget Gjallarhornen in till RövSOF (Region ÖVriga Sverige StudentOrkesterFestival). Den där lilla spridda regionen som typ aldrig umgicks samlades därför i Sundsvall och umgicks och festade en helg i november. Från söder hade Lithe Blås tagit sig via Örebro och plockat upp lite Schwampar och från norr kom det Luhrar och Snösvängare.

Det var en riktigt lyckad helg och jag fick med mig mersmak hem så jag började omedelbart spåna och räkna på möjligheterna att arrangera en studentorkesterfestival i Luleå. Reaktionerna från Luhrarne var lite blandade, många hade grundinställningen att det var för långt norrut och därmed inte genomförbart. Men jag fick en grupp med mig, fick orkestern att rösta för och arbetet drog igång framåt våren. 

Först rekade jag förstås intresset för vår geografiskt spridda region att komma och hälsa på. Lithe Blås gick rakt på sak, det var för långt för dem att resa. Schwamparne tror jag inte ens svarade. Gjallarhornen hade bestämt sig för att lägga ner verksamhet, när den sista medlemmen som var student tog examen så tyckte de det kändes fel att kalla sig studentorkester.. Däremot ville några gärna lifta med vår buss ner till SOF2003. Det var dock inte möjligt, vi skulle ju samåka med våra nya bästisar Snösvänget och skickade verkligen full buss. Snösvänget däremot hade absolut inget emot att åka norrut över en helg för att spela och umgås.

Jag lät mig inte nedslås av att "bara" ha en gästande orkester, det här skulle ju bli av! I samma veva tog Luhrarnes grundare kontakt med dåvarande Luhr-direktör och ville ha jubileumsfest så trots att jubileumsåret egentligen redan var missat så fick jag ett jubileum på halsen med. Huvudansvaret för det stannade dock kvar hos direktören. Så nu skulle vi ha en kombinerad festival- och jubileumshelg och den behövde ett namn. För att spela an på traditionerna så blev det STORKRöv (STudentOReskterfestival Region ÖVriga Sverige) och på tygmärket var det mycket riktigt en storkröv!

Så helgen hade växt och det skulle verkligen bli av! Jag som utsett mig själv till ledare av festivalgruppen skötte just kommunikation med bland annat besökarna. Många, många mail blev det under hösten 2003 - mest från Snösvänget. Men så en dag poppade ett helt nytt mail upp i inboxen. Tydligen hade Geflabandet sett dagens ljus nere i Gävle och var nu redo att ge sig in i studentorkestervärlden. Så jag fick förfrågan om de också kunde komma vilket självklart gick bra. I slutändan så dök endast den saxofonspelande grundaren upp. Han gjorde några inhopp med både Luhrarne och Snösvänget under helgen och han hade kul. Där lades grunden till en mångårig festivalrelation. För det här var ju innan Facebook.. det fanns många personer som man verkligen endast pratade med när man var på festival och däremellan hade ingen kontakt med alls.

När så de flesta studentmusiker också började hänga på Facebook så blev det enklare att umgås och utveckla vänskapen även utanför festivalerna och där rullade det också vidare. Geflabandet och Luhrarne har alltid stått nära varandra.

Så vad var det då som egentligen var så speciellt med den där hösten 2003 då vi i snöiga november arrangerade ett kombinerat jubileum/festival i Luleå? Han som grundade Geflabandet och så gärna ville komma och hälsa på är ju ingen annan än min Johan. Den där helgen för 10 år så vitt vi vet första gången vi träffades. Med tanke på hur många gemensamma band vi har så kan våra vägar förstås ha korsats många gånger tidigare men där och då hälsade vi på varandra första gången. Där började den vänskap som slutade med att Johan flyttade till mig i Luleå.

Men det var en helt annan tid.. Vi var helt andra personer än vad vi är idag. Men vem vet vad som hade hänt om jag inte tjatat med mig Luhrarne att arrangera festival i Luleå för 10 år sedan?

Tack min härliga festivalgrupp! Någon som minns förresten exakt vilka vi var...?

Att försöka läka sin kropp

Min kropp samarbetar inte, det blir mer och mer klart. Jag blir alltmer övertygad om att den revolterar mot att efter alla dessa år få korrekt behandling mot värken att den söker uppmärksamhet genom att skada sig själv. Det gångna året har bestått av envisa förkylningar, skumma infektioner och mer eller mindre begripliga skador.

Som motionär i en icke-prioriterad idrott så är man dessutom extra utsatt, vi förväntas ha så pass stora kunskaper och klara oss själva just för att vi har inget val. Ingen bryr sig om oss ordentligt. Snabba vårdinsatser kunde förändra mycket men det kommer aldrig vara aktuellt om du inte befinner dig på elitnivå och tillhör en klubb som har de resurser som krävs för det.

Det här är inte min första skada och jag har lärt mig mycket genom åren - mest om hur olika smarta läkare är när det gäller att hantera orienterare. När jag fick min första hälseneinflammation uppsökte jag läkarmottagningen på O-ringen och fick beskedet att inga problem att fortsätta springa så länge jag värmde upp ordentligt. Vem vet vilken skada jag gjorde där genom att inte sluta springa på stört? Tur i oturen så stukade jag sönder den andra foten på tredje etappen det året och fick se mig besegrad när jag faktiskt inte längre kunde gå alls. Så min hälsena fick den vila den behövde i alla fall - men inte tack vare läkaren.

Fyra år senare var det dags igen, en nytt O-ringen, ny hälsmärta och en ny läkare. Denne läkare nöp åt om min häl, jag skrek rakt ut, han skrev ut antiinflammatorisk medicin och gav mig strikt springförbud. Han visste hur en envis orienterare ska tas. Väl hemma i Luleå försökte jag få hjälp med rehabilitering som jag fått tidigare för mina fotproblem när jag ännu bodde nere i Stockholm. Jag fick till ett besök där sjukgymnasten knappt såg åt min fot, visade mig någon övning att göra i trappa (jag bodde då på bottenplan där den enda trappan var två steg upp på farstubron) och sedan var det nog med det. Sjukgymnastik i Luleå verkade vara något som endast gällde för "riktiga" idrottsmän.

Så jag räknade inte med att bli bra behandlad den här gången heller. Även om jag sökte mig dit jag blivit rekommenderad. Skillnaderna mot när jag gick på Idrottskliniken på Råsunda var enorma. Dit åkte jag två gånger i veckan och även om det var mycket enskilt arbete så fanns ändå min sjukgymnast till hands hela tiden. I Luleå har jag varit på tre besök, för det är så det går till, jag får en tid, blir undersökt, får övningar att jobba med och sedan syns vi inte igen förrän en månad senare. Nu senast fick jag inte ens en ny tid utan ska höra av mig när jag jobbat med mitt program "15-20" gånger.

Samtidigt verkar det som att min prognos blir sämre för varje besök. Första gången jag var dit skakade han visserligen på  huvudet åt mig och mitt försök att hålla mig rörlig, absolut inget springa. Men jag borde kunna vara tillbaka i "normal" aktivitet inom sex veckor. Vid andra besöket så fick jag vet att det största problemet var att min skada inte blivit omlagd i tid (det visste ju jag med, jag hade trots allt fortsatt banan gåendes mot mål istället för att bryta och ta mig till vårdtältet ute på tävling). Med i tid menade han tydligen inom en minut. En skada som jag drabbats av ska lindas och kylas inom en minut för att man ska kunna stoppa de långtgående problemen. En minut efter fallet satt jag ännu kvar på marken och försökte desperat andas genom smärtan. Jag tror inte jag var på fötterna förrän efter minst fem minuter. Så där var jag körd oavsett.

Nu vid tredje besöket så var det tydligen läge att sänka mitt humör ytterligare. Inte nog med att jag läker enormt långsamt, nu är det inte längre säkert att jag någonsin kommer kunna ta mig tillbaka. Det inre ligament som är skadat är svårt att komma åt och det orsakar det "glapp" i högerfoten som jag har just nu. Mina nedslag blir ojämna vilket faktiskt går att höra när jag går. För högerfoten faller fram i slutskedet av steget och det är då givetvis inte bra. Så gällande rehabilitering då? Jag är redan så pass bra så jag klarar mig i vardagen och där tar många gånger den svenska vårdens ansvar slut. Den ska hjälpa oss att fungera i vardagen och det uppdraget är slutfört. Men om jag vill fortsätta idrotta? Ja det är en helt annan sak. Tydligen är det inte säkert att jag någonsin kommer bli så pass bra att det är vettigt att orientera igen. Visst, jag kan vara en glad (?) motionär och gå runt och få ta del av livsstilen men tävla? Springa? Räkna inte för mycket med det. Jag kommer få underhållsträna min fot i stort sett så länge som jag vill vara rörlig.

 Så jag som nu precis tagit mig tillbaka till orienteringen igen, hittat åter till en saknad värld, lurat dit min man, jag kanske inte kan fortsätta springa själv.

Den positiva informationen fortsätter. Jag stukade min första fot på mellanstadiet, jag minns inte om jag var elva eller tolv men där i krokarna. Barn får ingen rehab alls för "småskador". Jag fick ett par kryckor och direktiv om att ta det lugnt i 2-3 veckor. Efter en och en halv vecka var jag rastlös och på höstlov så kryckorna rykte all världens väg. Där lades antagligen grunden till mina fortsatta fotskador, uttöjda ledband som aldrig fick vettig uppföljning. Först när jag var 17 år kom jag i kontakt med riktig sjukgymnastik. Då var jag en skadad junior och det var då det började gå utför, framför allt som jag följde upp med en ny fotskada året därpå. Där försvann mina sista hopp om elitorientering. Ett år senare flyttade jag hemifrån med svårt sargade fotleder och hittade aldrig riktigt tillbaka till orienteringen på allvar förrän för ett år sedan.

Jag minns hur ont jag kunde få utan förvarning, hur fotlederna helt plötsligt kunde "låsa" sig. Jag slutade kliva upp på stegar och pallar av rädsla för att inte komma ned igen på grund av intensiv smärta. Men det gick ju över till slut, det blev bättre. Orientering lockade igen, världen jag saknat passade mig på nytt. Johan hakade på. Jag är inte redo för att det kanske ska ta slut igen.

Är det något jag lärt mig under mina många år som smärtpatient så är det att väldigt många som jobbar inom vården är urusla på att bemöta patienter vettigt. Det är tungt att rehabträna, det går långsamt och det är tröttsamt. Att då ta bort hoppet om att kunna fortsätta med sin idrott är knappast något som gör det lättare. För jag vill inte sluta med min förbannade idrott, jag har fortfarande drömmar kvar. Eller nästan i alla fall. För det börjar sjunka in på allvar att drömmar är det sista jag borde ägna mig åt. De blir bara krossade en efter en. Då är det bättre att inte drömma alls, för då slipper man åtminstone bli besviken.