Säsongspremiären!

För en vecka sedan var det slutligen dags för mig att göra min säsongspremiär på barmark.. eller hur var det nu med den saken? Över hela landet har orienteringstävlingar ställts in på grund av snöläget och så skedde även med tävlingen jag skulle ha sprungit i lördags i Uppland. Dock öppnade det upp för nya möjligheter och mindre korrigering av planerna.

Johan skulle ner till Linköping och Lithe Blås jubileum på lördagen och tidigarelade sin nedresa till fredagen för att prova på nattorientering i Törnskogen där årets upplaga av Grymnatta arrangerades. Ursprungligen var det en tävling jag var rätt så ointresserad av då jag överlag inte springer nattorientering. Efter min korta karriär som nattorienterare som ungdom och ung junior la jag det momentet åt sidan då det endast resulterade i en evinnerlig massa småskador, inklusive ett nattakutbesök på Danderyds sjukhus för att undersöka armen jag ramlat på under tävlingen. Kort sagt, springer jag natt så gör jag illa mig..

Men nu var det ju i Törnskogen, min gamla hemskog och Johan ville gärna pröva att springa natt. Så vi åkte dit och efter lite velande bestämde sig jag och mamma för att också ge oss ut på en öppen bana - kort och svårt! Borde passa oss som hand i handske. Johan hade jag redan tidigare övertalat att välja en lättare bana än han först tänkt springa. Allting tar längre tid på natten och allt är svårare på natten.

Johan är supertaggad inför nattorientering!

Mamma gav sig av först ut av oss tre då hon startade direkt när starten öppnade, jag väntade tålmodigt en liten stund till innan jag gav mig iväg (så här i efterhand borde jag kanske väntat ytterligare en stund och sett till att Johan verkligen kom in på rätt spår men han skulle ju springa en lätt bana!). Jag inledde givetvis med att missa min planerade stig och bomma ikapp mamma som jag därmed slog följe med till första kontrollen innan jag övergav henne i skogen för att fortsätta banan i lite snabbare tempo. Fick därmed också pulsa onödigt mycket in till tvåan då jag vek av från stigen för tidigt. Här drabbades jag av något slags övermod och fick för mig att jag skulle ta ett "kort" vägval och gena till trean istället för att springa ut på stigen och runt.

Det barkade snabbt åt helvete då jag dels på grund av höjderna insåg att jag drog snett men sedan blev det bara allmänt rörigt och som pricken över i kolliderade jag med ett träd. Som sagt, allt ser annorlunda ut på natten, det är häftigt och mäktigt att orientera då men man måste vara lite vaksam. Jag dängde istället huvudet rakt in i en avbruten utstickande gren som träffade mig knappa centimetern från höger öga. Det kändes som om en rörelsevåg gick genom hela skallen och jag fick först blinka för att kolla att ögon var okej och kände även efter att tänderna mådde bra. Ansiktet vågade jag inte riktigt röra vid, jag misstänkte att jag blödde men sprang med handskar så det var inte riktigt läge att känna efter.

Men jag var nästan längst bort från målet på min bana och jag verkade må bra, tävlingsodjuret sa sitt - bara att springa vidare! Kom nu ut på stigen jag borde tagit från början och bara att fortsätta bort till Vaxmora torp och trean. Ironiskt nog så var det färdigbommat nu, en smäll mot huvudet var det som krävdes för att fokusera ordentligt på orienteringen. Återstående tre kontroller innebar inga egentliga svårigheter (förutom bergsklättringen ner till fyran, men tank vare tanten som först rasade ner för stupet, svor och sedan stämplade så visste jag dels exakt var jag INTE skulle klättra ner och sedan var kontrollen låg).

Nattorientering innebär ju som sagt vad att man ser sämre, ingen av de löpare jag mötte på banan kommenterade det faktum att jag hade ett rejält blodigt sår i ansiktet utan det var först när jag kom i mål som funktionärerna ojade sig över mig och snabbt skyfflade iväg mig till sjukvårdaren som tvättade rent mitt sår, konstaterade att jag inte behövde sy och gav mig en isbit för att minska svullnaden.

I mål kunde jag också konstatera att vare sig mamma eller Johan var där. Mamma förvånade mig föga, trots min bom så borde jag springa snabbare än henne då hon gick runt. Men Johan som var iväg på sin lätta och korta bana? Nu orkade jag visserligen inte fokusera på min makes befinnande riktigt än, jag hade för fan ett sår i ansiktet och en ständigt växande blåtira! Efter ett tag dök han upp i alla fall, det visade sig att Johan hade varit på helt egna äventyr långt utanför kartan (jag vet, det är inte snällt att skratta åt bommar men när vi följde Johans lopp efteråt på QuickRoute kunde jag bara inte låta bli, det var bara så absurt!). Johan har för tillfället lagt nattorientering åt sidan.. Tur att vi går mot ljusare tider. Efter ytterligare ett tag dök en trött mamma upp som meddelade att någon av oss fick köra hem. Vid det laget hade jag redan kastat mina linser då jag inte gillar att ha linser i efter en ögonnäraskada (Trodde ni det här var första gången jag gjort något liknande? Nääääää! Också orienteringsrelaterat men den gången tog näsan smällen.), det kan vara så drygt att få ut dem när det svullnat upp.

Så Johan fick köra sent på natten genom ett främmande område medan jag satt bredvid med nedsatt syn och styrde ut honom mot en bekant väg. Vi kom hem till mamma och pappa ordentligt och jag kunde på allvar studera eländet. Sedan dess har jag fotodokumenterat mitt ansikte morgon och kväll för att studera utvecklingen. Nedanstående mindre trevliga bildspel är resultatet. Som man ser på de tidiga bilderna så syns det i alla fall tydligt att det var en pinne som träffade mig - eller detta var åtminstone glasklart för alla orienterare jag pratade med under söndagens tävling.

Fredag natt.

Lördag morgon.

Lördag kväll.

Söndag morgon.

Lagom till vår flygresa hempå söndagen så hade svullnaden och färgerna blivit riktigt maffig så jag sa till Johan att inte se för gullig och kärlekskrank ut för då skulle folk missta honom för ångerfull make.

Söndag kväll.

Fram emot måndag så började blånaden krypa uppåt på ögonlocket med samtidigt som en mer gul ton gjorde sitt intåg.

Måndag morgon.

Måndag kväll.

Från tisdagen så började det bli svårare att ana det ursprungliga såret från pinnen, trots en kliande och irriterande sårskorpa så har det faktiskt börjat läka ut.


Tisdag kväll.

Onsdag kväll.

Torsdag kväll.

Fredag kväll.

Lördag blev en regnig släktdag istället för den inställda Lännasprinten men på söndag var det dags igen! Premiär i dagsljus ute på kuperade Lidingö! Efter ett väldans velande behöll jag undertröjan på, vilket redan vid starten visade sig vara mindre genomtänkt då solen började tränga fram på allvar och med den något som faktiskt liknande vårvärme. Visserligen fanns det snö här och var ute i terrängen och det var rätt kyligt vid vattendragen men ändå.. Jag hade definitivt kunnat vara tunnare klädd.

Själva orienteringen finns det egentligen inte så mycket att säga om, jag tog alla kontrollerna utan några problem men det tog ju fruktansvärt för lång tid. Vårens uppladdningsproblem i form av min evighetsförkylning har ställt till det rejält för min träning - kondisen är inte ens i närheten av var den borde vara. Och nu rullar det snart på.. Visserligen kommer jag nog klara det stora målet - att ta mig skadefri genom 5-dagars. Men jag skulle gärna plocka några fina placeringar på andra tävlingar med. Måste bli frisk och det nyss!

Ska försöka undvika att springa in i fler saker med.. även om den senaste veckan har gett mig chansen till ett väldigt intressant socialt experiment: Hur många människor frågar vad som har hänt när du har en blåtira under ögat? De överväldigande majoriteten säger ingenting alls, inte ens på vårdcentralen (dit vi var med Johan i måndags) frågade någon om det förrän jag själv tog initiativet att få en undersökning.

Jag som tagit fram en sådan fin svarsfras:

- "Nej min man slår mig inte, jag är orienterare!"

Inställd vår = skidåkning!

Strax innan SMHI meddelade att våren var inställd så besökte vi sportaffären för att kika lite på deras skidutbud. Jag hade räknat ut att med påsken runt hörnet borde rimligen priserna på skidutrustning ha gått ner avsevärt och som ett led i vår friluftssatsning så behövdes det bättre utrustning. Mina skidor var det visserligen inget större fel på men Johans var inte mycket att hänga i julgranen.

Så vi satte butiksbiträdet i arbete och provade ut nya längdskidor, pjäxor och stavar. Som pricken över i så utökade vi lagret av valla, köpte skidstrumpor, skidfodral och jag även ett par skidhandskar (mina fleecevantar var dööööden att köra skidorientering i). Killen slog med sin lilla miniräknare och vi fick också helt enligt planen ett väldigt bra pris (även om mer pengar ut samma månad som man köper ny bil är allt annat än idealiskt).

De nya skidorna har sedan testats på Ormberget under den mycket soliga påskhelgen och har fortsatt nu i veckan. Med riktig utrustning så är Johan nu ett riktigt energiknippe i skidspåret, han verkligen utstrålar skidglädje och tycker det är synd att det inte blivit av tidigare. Så på mindre än ett år har jag nu alltså fått min tämligen icke-sportande man att haka på både orientering och skidor - två aktiviteter som var stor del av min uppväxt. Och han har verkligen roligt!

Då jag själv inte riktigt har samma ork så är det nästan jobbigt ibland hur taggad han är av allting, det surfas vallatekniker på nätet, han pratar med alla uppe på Ormberget för att få råd och tips. Vid sidan av skidåkningen så börjar vårsäsongen rullas upp för orienteringen med och Johan är helt inställd på att livet ska planeras kring alla aktiviteter.

I förra veckan provade vi ut våra nya klubbkläder, och jag lyckades faktiskt få tag i en tävlingsskjorta direkt så nu är jag redo för säsongen! Eller nästan i alla fall.. det var det där med den inställda våren som oundvikligen redan lett till en inställd tävling och så min evighetsförkylning som ligger kvar som ett ständigt irritationsmoment.

Men än så länge blir det lite skidåkning på Ormberget åtminstone varannan dag. Johan jagar nya rekord och jag njuter av den friska luften. Vasaloppet 2015 kanske inte är helt orimligt när allt kommer kring.

Ännu en nödvändig pryl...

När vi var i Stockholm sist så fick Johan syn på minimorötter i Sqrubben, alltså små gosedjur från Ikea i form av morötter. De var ju bara sååååå söta och skulle passa ihop med våra stora.

Jag så bestämt nej. Vi ska inte köpa några.

Så skulle Marcus och Adeline till Haparanda och frågade om vi behövde något. Jag så förstås nej, och absolut nej till minimorötter. Så när Johan kom efter sitt Luhrmöte meddelade han att Marcus lämnat igen några flyttlådor och som tack för lånet fick vi en broccoli! Vi hade ju trots allt bara sagt absolut nej till minimorötter (som dessutom var slut)...

Broccolin mellan sina morotskompisar.