Det jag alltid ifrågasatt med träning är just den här superhetsen, att man går från att ena dagen sitta på soffan till att pressa sig på gymmet så man får värk och blir allmänt slutkörd. Varför vill man egentligen ägna sig åt något som man får ont av? Jag har alltid varit mer en vän av att bygga upp en bra vardagsmotion och få in träningen naturligt i livet. Av samma anledning har jag alltid haft suspekt inställning gentemot människor som springer sig så slut att de måste spy direkt vid målgång. Varför gör man något som man blir sjuk av? Exakt samma fundering har jag kring personer som satt i system att spy varje gång de dricker alkohol, om jag blev så sjuk varje gång jag drack, ja då hade jag blivit nykterist för en himla många år sedan.
Jag tror mer på lagom är bäst. Sedan är det klart att det inte alltid blir så. Så många gånger som jag sökt läkarvård efter idrottsaktiviteter, ja, det kan jag inte ens räkna till ens om jag försöker. Lite lättare är det att hålla koll på festkvällarna som gått lite för långt, som sagt, jag gillar inte att späka min kropp i onödan.
Nu har jag aktivt bestämt mig för att gå tillbaka till det livet jag levde som ungdom och junior, avsevärt mera nyktert och framför allt så satte jag orienterandet i främsta rum. Jag valde till exempel bort min nollning på gymnasiet för att springa nattorientering (Okej, nattorientering resulterade i ohyggligt mycket skador och det har jag sedan länge slutat med men valet var fortfarande det rätta, den där nollningen spårade ur så fullständigt att jag är glad att jag missade den och de så kallade "konsekvenserna" vi som missade skulle drabbas av uteblev. Fast det är klart, vem tänker på att hitta på hyss för tre ettor när rektorn är spritt språngande galet arg för hur nollningen slutade och har tillsett en utredning..)
Jag visste att det skulle komma tillfällen nu under våren där mina två huvudsakliga intressen, musik och orientering, skulle ställas direkt mot varandra. Men jag har bestämt mig för att göra en sista ordentlig idrottssatsning innan jag blir glad motionär på allvar och att det skulle innebära uppoffringar var jag redan från början beredd på.
Festandet var den minsta uppoffringen, i och med Johans jobbtider så dricker vi väldigt sällan alkohol numera ändå och jag har till och med övervägt att skära ned ytterligare. Man kan ju faktiskt åka på studentorkesterfestival utan att dricka alkohol. En del påstår till och med att man spelar bättre när man är nykter.. Men så är det just det där med studentorkesteraktiviteterna som tenderar att inträffa samtidigt som det går orienteringstävlingar jag inte bara vill utan också borde springa. Jag behöver helt enkelt samla ihop lite bra resultat.
Så nu sitter jag här och försöker pussla ihop våren så jag hinner göra så mycket som möjligt av det jag vill. Nåväl, nästa vecka kommer jag veta lite mer för då går jag in i nästa fas i min comeback - klubbytet! Kommer jag upp i en form som ger mig plats i stafettlag.. det var så länge sedan jag sprang kavel så då är det nog faktiskt värt några extra uppoffringar. Ska bli spännande!
