Tjugofjärde luckan i julkalendern!

 Jultomten!

Hela härligheten!

Tjugotredje luckan i julkalendern!

En släde med klappar!

Tjugoandra luckan i julkalendern!

Byggmaskin!

Tjugoförsta luckan i julkalendern!

Litet tåg!

Tjugonde luckan i julkalendern!

En liten båt till isvaken!

Nittonde luckan i julkalendern!

Miniflygplan? Placerade de i "sjön" i alla fall..

Artonde luckan i julkalendern!

Ungar och deras leksaker..

Sjuttonde luckan i julkalendern!

Jajamen, där väntade en bil som nu fått gårdagens däck monterade!

Sextonde luckan i julkalendern!

Däck till bilmekanikern!

Femtonde luckan i julkalendern!

Bilmekaniker!

Fjortonde luckan i julkalendern!

Julklappar!

Trettonde luckan i julkalendern!

Rymdstjärngosse i LEGO City..? Okej...

Tolfte luckan i julkalendern!

"Granen står så grön och grann i stugan, granen står så grön och grann i stugan.."

Elfte luckan i julkalendern!

Ännu mera mat i årets julkalender!

Äntligen!

Det här var visserligen vad som stod överst på min önskelista till julen men mamma tyckte tydligen inte att jag behövde vänta så länge så redan i namnsdagspresent fick jag det nya Astérix-albumet. Dock tyckte Posten inte att jag skulle få den förrän idag..

Tionde luckan i julkalendern!

Korvgrillning!

Nionde luckan i julkalendern!

Nu när även bänken till det dukade bordet dök upp så kändes det lämpligare att flytta alltihopa bort från isvaken och "in i huset"..

Åttonde luckan i julkalendern!

Dagens lucka innehöll visst maten att duka gårdagens bord med!

Sjunde luckan i julkalendern!

Sjätte luckan i julkalendern!

Morfar 100 år!

Eller han skulle ha fyllt 100 år om det inte var så att han dog för 3½ år sedan. Himmel vad tiden går.

Jag finner det ganska svårt att beskriva morfars egenskaper på ett sätt som inte blir för platt (vilket säkerligen är en del av förklaringen till att boken jag försöker skriva baserad på mormors resedagbok går så himla segt) så jag plockar istället tre berättelser ur livet som säger lite om vem morfar var.

När jag var liten, kanske sex-sju år, så upptäckte jag att utanför köksfönstret i huset på landet, morfars barndomshem, så växte en tjock gren på trädet på ett så obehagligt sätt att det såg ut som det stod en gubbe utanför fönstret som tittade in på mig. Jag hade det trädet och framför allt den grenen. När vi åt satt jag alltid i kökssoffan med ryggen mot fönstret så jag skulle slippa se och när jag sedan var tvungen att passera köket på kvällen (för det var ju när det var mörkt och lampskenet från köket lyste upp som "gubben" trädde fram) så gällde det att hålla blicken fokuserad. Det här blev naturligtvis ohållbart i längden, inte skulle jag behöva vara rädd. Morfar satte slutligen stegen mot trädet, klättrade upp och sågade av den otäcka grenen.

Sedan var det den där gången med ormen... Det här måste varit några år senare. Jag skulle i alla fall ut ur huset ner mot byn, jag tror jag skulle hämta min lillebror hos grannarna. Så jag öppnade ytterdörren och mitt på stenplattorna med huvudet nedstucket intill husgrunden låg en huggorm. Jag drog snabbt igen dörren och ställde mig i trapphuset och gallskrek så mamma kom springande. När hon sedan öppnade ytterdörren så var förstås ormen borta. Morfar bestämde sig för att ta itu med saken ordentligt, att det fanns huggormar borta vid stenmurarna var en sak, men ett ormbo under huset eller stengången? Det måste undersökas. Morfar grävde upp halva stengången och kikade under plattorna tills han kunde konstatera att det "bara" varit en snabbvisit för huggormen, vi hade inget ormbo vid grunden.

Även senare i livet när morfar inte längre hade förmågan att glida in som en stålman så visste han ändå att sätta sina nära och kära främst. Bara dagar efter att jag köpt min nya klarinett så var jag nere och hälsade på med mamma. Jag tog förstås med klarinetten när vi hälsade på honom och spelade en liten trudelutt med. Morfar kunde inget alls om musik och med tanke på hörapparaten så var nog en hel del ljud obehagliga med så jag hade valt låtarna med omsorg. Men var det något som alltid intresserade morfar så var det vad saker och ting kostade. När jag sa att jag delvis betalat klarinetten med julpengarna han gett mig så ville han förstås veta vad den gått på totalt. Nästa dag när mamma och jag kom tillbaka så hade han "tänkt efter lite" och tyckte att nog så borde han betala hela. Jag hade med klarinetten de flesta gångerna jag hälsade på under de sista åren av hans liv. Varje gång spelade jag några låtar så han skulle få "valuta för sin investering". När jag kom till julen det året blev han så till sig att jag ville spela att han nästan sprang med rullatorn ut till matsalen för att fråga personalen om inte hans duktiga barnbarn kunde få spela där ute istället så alla kunde höra. Det blev minst sagt en intressant spelning, morfar höll på att svälla över av stolthet så i presentationen blandade han ihop mig med sin systerdotter (som ju också är "musikalisk"), jag blev stressad av att helt plötsligt fått en stor publik (med absolut noll respons från..) och i slutändan hörde nog inte morfar en enda julsång jag spelade för han var så upptagen med att vara stolt över vilket fint besök han fått så där dagen före julafton..

Beklagar morfar.. jag har tyvärr lyckats spräcka päronet på klarinetten du köpte.. Fattar inte riktigt själv när det hände men kyla och träblåsinstrument är inte alltid en vinnande kombination.

Jag stannar där för den här gången, det finns förstås otroligt mycket att säga om morfar men det får räcka nu. Får fokusera energi på boken istället.

Grattis på 100-årsdagen världens bästa morfar!

Lite kuriosa om nyckelringen bara... jag köpte den till morfar när jag var typ 13 år i födelsedagspresent eller julklapp (december som december..). Morfar tyckte den var riktigt bra "för det står ju inte namn eller något som säger vems nycklar det är". Han hade den på sin nyckelknippa ända tills han inte längre hade ett hem som krävde egen nyckel. När vi gick igenom hans saker så hittade jag den där nyckelringen i en låda och tog tillbaka den som ett minne. Den hänger numera på klarinettväskan.

Femte luckan i julkalendern!

Fjärde luckan i julkalendern!

Tredje luckan i julkalendern!

Andra luckan i julkalendern!

Första luckan i julkalendern!

Årets julkalender!

Självklart så har jag en LEGO-kalender även i år, valet föll på City-kalendern och givetvis ska jag ha lucköppning här i bloggen med!

Jo.. det här det enda julpynt som är framme.. planen har inte riktigt fungerat och jag ställde ett enda krav på Johan. Inget julpynt ställs ut på en ostädad yta. Vilket förstås innebär att vill han ta fram adventsljusstaken så måste han städa i köksfönstret först.

Mer utrustning!

Igår fick vi äntligen våra alldeles egna kartställ så nu är det bara att sätta igång och åka massor med skidorientering! Tyvärr missar vi säsongspremiären i Kiruna nu till helgen men det gick bara inte ihop sig att åka så långt. Vi får se till att försöka åka allt som erbjuds i Luleå med omnejd istället.

Säsongens första skidtur!

Den hade jag egentligen tänkt klämma in redan förra veckan, men misslyckades att ta mig ut på torsdagen (det är bara solljus den där lilla korta stunden mitt på dagen ju..), under helgen kom det tögrader och sedan massivt mera med snö. Sedan jobbade jag i måndags och igår var temperaturen över nollan igen.

Men så idag bestämde jag mig för att jag skulle ut, dock följde jag råden att inte ta finskidorna och plockade fram mina gamla skidor. Efter det ägnade jag minst en halvtimma åt att leta efter burken med valla som verkligen bara inte fanns någonstans. Till slut hittade jag den högst upp på hyllan i förrådet bakom en tung kasse med Johan-prylar. Någon (jag säger inte vem men det var inte jag) har alltså ställt undan den där kassen och bara knuffat vallaburken åt sidan. Det är sådana dagar jag drömskt tänker på hur det var när man bodde själv och saker och ting verkligen låg på det stället där man lämnat dem.. Johan har ju ännu inte anammat mitt ordningssätt där var sak har sin plats utan insisterar på att ställa saker "där de får plats just för stunden". Det här orsakar alltjämt diskussioner om skafferi och kylskåp..

Nåväl, åter till skidorna (Johan är ju fortfarande borta på kurs så jag kunde inte ens klaga på honom förrän senare på kvällen när han ringde hem). Jag tog mina grejer och stuvade in dem i bilen och körde upp till Ormberget där ombyggnationerna av nya skidstadion kommit riktigt långt. Trots att det var mitt i veckan, mitt på dagen så var det faktiskt en hel del bilar på parkeringen. 

Jag bestämde mig för att köra det spår som körts upp först, nämligen 5,4 km-spåret. Det märktes onekligen att det var tidigt på säsongen och att temperaturen svajat. Spåret var på sina håll helt sönderkört och det var smuts och elände i det. Jag insåg att de två rejäla nedförsbackarna skulle bli rejäla utmaningar. Den första backen (som då ändå är den "lilla") blev en total katastrof, skidorna gled ifrån mig två gånger och bums var jag i backen. Jag förstod att det var bäst att hålla sig borta från allt vad spår hette i backarna och köra plogning ute i skate-fältet istället och därefter håll jag mig stående resten av skidturen.

Cooling som precis skidat klart!

Glidet var lite sisådär, det är alltid lite svårvallat kring nollan och spåret var på sina håll helt sönderkört så jag kan ju konstatera att tiden var långt ifrån där jag slutade i påskas. Men det var kul att kunna ge sig ut på ett litet fyspass igen i alla fall. Fotskadan hindrar mig från det mesta men skidåkning har jag fått klartecken på att köra så det blir väl bara att plöja så många kilometrar som möjligt i vinter. Förhoppningsvis kommer det mer snö och kyla snart så man kan ta ut finskidorna och köra på ordentligt!

På äventyr ute i snön!

Idag är inte en dag jag egentligen skulle gett mig iväg någonstans alls, jag mådde halvsegt och det föll en hel del snö. Men Johan skulle iväg på fackkurs hela veckan och hans samåkning väntade i Piteå så jag körde honom dit (njae.. han körde sig själv dit) och tog sedan vägen via Norrfjärdens kyrkogård för att hälsa på Axel på vägen hem. Har inte varit där sedan i somras och vi orkade inte med några utflykter förra helgen som annars är tradition att göra kyrkogårdsbesök.

Vid det här laget hade snöandet tilltagit rejält i kombination med snålblåst. När jag försökt tända den dumma lyktan dryga 40 gånger och den blåst ut lika många igen så gav jag upp. Mina fingrar var vid det laget iskalla och jag antog att Axel förstod att det var läge att åka hem för parkering i soffan istället.

Hemma väntade i vanlig ordning hushållsarbete orsakat av min äkte man, dock något mindre än sist då jag tvingade honom att diska innan vi åkte. Så nu är jag gräsänka hela veckan. Men Johan har laddat rejält med matlådor åt mig så det finns faktiskt möjligheten att jag inte behöver laga mat på hela veckan om jag inte verkligen, verkligen känner för det..

En liten nostalgitripp..

För elva år sedan bjöd ett åldersstiget Gjallarhornen in till RövSOF (Region ÖVriga Sverige StudentOrkesterFestival). Den där lilla spridda regionen som typ aldrig umgicks samlades därför i Sundsvall och umgicks och festade en helg i november. Från söder hade Lithe Blås tagit sig via Örebro och plockat upp lite Schwampar och från norr kom det Luhrar och Snösvängare.

Det var en riktigt lyckad helg och jag fick med mig mersmak hem så jag började omedelbart spåna och räkna på möjligheterna att arrangera en studentorkesterfestival i Luleå. Reaktionerna från Luhrarne var lite blandade, många hade grundinställningen att det var för långt norrut och därmed inte genomförbart. Men jag fick en grupp med mig, fick orkestern att rösta för och arbetet drog igång framåt våren. 

Först rekade jag förstås intresset för vår geografiskt spridda region att komma och hälsa på. Lithe Blås gick rakt på sak, det var för långt för dem att resa. Schwamparne tror jag inte ens svarade. Gjallarhornen hade bestämt sig för att lägga ner verksamhet, när den sista medlemmen som var student tog examen så tyckte de det kändes fel att kalla sig studentorkester.. Däremot ville några gärna lifta med vår buss ner till SOF2003. Det var dock inte möjligt, vi skulle ju samåka med våra nya bästisar Snösvänget och skickade verkligen full buss. Snösvänget däremot hade absolut inget emot att åka norrut över en helg för att spela och umgås.

Jag lät mig inte nedslås av att "bara" ha en gästande orkester, det här skulle ju bli av! I samma veva tog Luhrarnes grundare kontakt med dåvarande Luhr-direktör och ville ha jubileumsfest så trots att jubileumsåret egentligen redan var missat så fick jag ett jubileum på halsen med. Huvudansvaret för det stannade dock kvar hos direktören. Så nu skulle vi ha en kombinerad festival- och jubileumshelg och den behövde ett namn. För att spela an på traditionerna så blev det STORKRöv (STudentOReskterfestival Region ÖVriga Sverige) och på tygmärket var det mycket riktigt en storkröv!

Så helgen hade växt och det skulle verkligen bli av! Jag som utsett mig själv till ledare av festivalgruppen skötte just kommunikation med bland annat besökarna. Många, många mail blev det under hösten 2003 - mest från Snösvänget. Men så en dag poppade ett helt nytt mail upp i inboxen. Tydligen hade Geflabandet sett dagens ljus nere i Gävle och var nu redo att ge sig in i studentorkestervärlden. Så jag fick förfrågan om de också kunde komma vilket självklart gick bra. I slutändan så dök endast den saxofonspelande grundaren upp. Han gjorde några inhopp med både Luhrarne och Snösvänget under helgen och han hade kul. Där lades grunden till en mångårig festivalrelation. För det här var ju innan Facebook.. det fanns många personer som man verkligen endast pratade med när man var på festival och däremellan hade ingen kontakt med alls.

När så de flesta studentmusiker också började hänga på Facebook så blev det enklare att umgås och utveckla vänskapen även utanför festivalerna och där rullade det också vidare. Geflabandet och Luhrarne har alltid stått nära varandra.

Så vad var det då som egentligen var så speciellt med den där hösten 2003 då vi i snöiga november arrangerade ett kombinerat jubileum/festival i Luleå? Han som grundade Geflabandet och så gärna ville komma och hälsa på är ju ingen annan än min Johan. Den där helgen för 10 år så vitt vi vet första gången vi träffades. Med tanke på hur många gemensamma band vi har så kan våra vägar förstås ha korsats många gånger tidigare men där och då hälsade vi på varandra första gången. Där började den vänskap som slutade med att Johan flyttade till mig i Luleå.

Men det var en helt annan tid.. Vi var helt andra personer än vad vi är idag. Men vem vet vad som hade hänt om jag inte tjatat med mig Luhrarne att arrangera festival i Luleå för 10 år sedan?

Tack min härliga festivalgrupp! Någon som minns förresten exakt vilka vi var...?

Att försöka läka sin kropp

Min kropp samarbetar inte, det blir mer och mer klart. Jag blir alltmer övertygad om att den revolterar mot att efter alla dessa år få korrekt behandling mot värken att den söker uppmärksamhet genom att skada sig själv. Det gångna året har bestått av envisa förkylningar, skumma infektioner och mer eller mindre begripliga skador.

Som motionär i en icke-prioriterad idrott så är man dessutom extra utsatt, vi förväntas ha så pass stora kunskaper och klara oss själva just för att vi har inget val. Ingen bryr sig om oss ordentligt. Snabba vårdinsatser kunde förändra mycket men det kommer aldrig vara aktuellt om du inte befinner dig på elitnivå och tillhör en klubb som har de resurser som krävs för det.

Det här är inte min första skada och jag har lärt mig mycket genom åren - mest om hur olika smarta läkare är när det gäller att hantera orienterare. När jag fick min första hälseneinflammation uppsökte jag läkarmottagningen på O-ringen och fick beskedet att inga problem att fortsätta springa så länge jag värmde upp ordentligt. Vem vet vilken skada jag gjorde där genom att inte sluta springa på stört? Tur i oturen så stukade jag sönder den andra foten på tredje etappen det året och fick se mig besegrad när jag faktiskt inte längre kunde gå alls. Så min hälsena fick den vila den behövde i alla fall - men inte tack vare läkaren.

Fyra år senare var det dags igen, en nytt O-ringen, ny hälsmärta och en ny läkare. Denne läkare nöp åt om min häl, jag skrek rakt ut, han skrev ut antiinflammatorisk medicin och gav mig strikt springförbud. Han visste hur en envis orienterare ska tas. Väl hemma i Luleå försökte jag få hjälp med rehabilitering som jag fått tidigare för mina fotproblem när jag ännu bodde nere i Stockholm. Jag fick till ett besök där sjukgymnasten knappt såg åt min fot, visade mig någon övning att göra i trappa (jag bodde då på bottenplan där den enda trappan var två steg upp på farstubron) och sedan var det nog med det. Sjukgymnastik i Luleå verkade vara något som endast gällde för "riktiga" idrottsmän.

Så jag räknade inte med att bli bra behandlad den här gången heller. Även om jag sökte mig dit jag blivit rekommenderad. Skillnaderna mot när jag gick på Idrottskliniken på Råsunda var enorma. Dit åkte jag två gånger i veckan och även om det var mycket enskilt arbete så fanns ändå min sjukgymnast till hands hela tiden. I Luleå har jag varit på tre besök, för det är så det går till, jag får en tid, blir undersökt, får övningar att jobba med och sedan syns vi inte igen förrän en månad senare. Nu senast fick jag inte ens en ny tid utan ska höra av mig när jag jobbat med mitt program "15-20" gånger.

Samtidigt verkar det som att min prognos blir sämre för varje besök. Första gången jag var dit skakade han visserligen på  huvudet åt mig och mitt försök att hålla mig rörlig, absolut inget springa. Men jag borde kunna vara tillbaka i "normal" aktivitet inom sex veckor. Vid andra besöket så fick jag vet att det största problemet var att min skada inte blivit omlagd i tid (det visste ju jag med, jag hade trots allt fortsatt banan gåendes mot mål istället för att bryta och ta mig till vårdtältet ute på tävling). Med i tid menade han tydligen inom en minut. En skada som jag drabbats av ska lindas och kylas inom en minut för att man ska kunna stoppa de långtgående problemen. En minut efter fallet satt jag ännu kvar på marken och försökte desperat andas genom smärtan. Jag tror inte jag var på fötterna förrän efter minst fem minuter. Så där var jag körd oavsett.

Nu vid tredje besöket så var det tydligen läge att sänka mitt humör ytterligare. Inte nog med att jag läker enormt långsamt, nu är det inte längre säkert att jag någonsin kommer kunna ta mig tillbaka. Det inre ligament som är skadat är svårt att komma åt och det orsakar det "glapp" i högerfoten som jag har just nu. Mina nedslag blir ojämna vilket faktiskt går att höra när jag går. För högerfoten faller fram i slutskedet av steget och det är då givetvis inte bra. Så gällande rehabilitering då? Jag är redan så pass bra så jag klarar mig i vardagen och där tar många gånger den svenska vårdens ansvar slut. Den ska hjälpa oss att fungera i vardagen och det uppdraget är slutfört. Men om jag vill fortsätta idrotta? Ja det är en helt annan sak. Tydligen är det inte säkert att jag någonsin kommer bli så pass bra att det är vettigt att orientera igen. Visst, jag kan vara en glad (?) motionär och gå runt och få ta del av livsstilen men tävla? Springa? Räkna inte för mycket med det. Jag kommer få underhållsträna min fot i stort sett så länge som jag vill vara rörlig.

 Så jag som nu precis tagit mig tillbaka till orienteringen igen, hittat åter till en saknad värld, lurat dit min man, jag kanske inte kan fortsätta springa själv.

Den positiva informationen fortsätter. Jag stukade min första fot på mellanstadiet, jag minns inte om jag var elva eller tolv men där i krokarna. Barn får ingen rehab alls för "småskador". Jag fick ett par kryckor och direktiv om att ta det lugnt i 2-3 veckor. Efter en och en halv vecka var jag rastlös och på höstlov så kryckorna rykte all världens väg. Där lades antagligen grunden till mina fortsatta fotskador, uttöjda ledband som aldrig fick vettig uppföljning. Först när jag var 17 år kom jag i kontakt med riktig sjukgymnastik. Då var jag en skadad junior och det var då det började gå utför, framför allt som jag följde upp med en ny fotskada året därpå. Där försvann mina sista hopp om elitorientering. Ett år senare flyttade jag hemifrån med svårt sargade fotleder och hittade aldrig riktigt tillbaka till orienteringen på allvar förrän för ett år sedan.

Jag minns hur ont jag kunde få utan förvarning, hur fotlederna helt plötsligt kunde "låsa" sig. Jag slutade kliva upp på stegar och pallar av rädsla för att inte komma ned igen på grund av intensiv smärta. Men det gick ju över till slut, det blev bättre. Orientering lockade igen, världen jag saknat passade mig på nytt. Johan hakade på. Jag är inte redo för att det kanske ska ta slut igen.

Är det något jag lärt mig under mina många år som smärtpatient så är det att väldigt många som jobbar inom vården är urusla på att bemöta patienter vettigt. Det är tungt att rehabträna, det går långsamt och det är tröttsamt. Att då ta bort hoppet om att kunna fortsätta med sin idrott är knappast något som gör det lättare. För jag vill inte sluta med min förbannade idrott, jag har fortfarande drömmar kvar. Eller nästan i alla fall. För det börjar sjunka in på allvar att drömmar är det sista jag borde ägna mig åt. De blir bara krossade en efter en. Då är det bättre att inte drömma alls, för då slipper man åtminstone bli besviken.

Det här med att rensa och slänga..

Nu när jag städade i köket (och faktiskt slängde lite saker..) så hittade jag den här serien som vi fick av Sylvia i somras när vi var nere och hälsade på. På något vis tyckte hon att den påminde henne om oss..

Som en sann vän av att veta att allt man kastar kommer komma till användning längre fram (som när jag kastade ut alla mina gamla glasburkar bara för att inte ha något att stoppa torkade äpplen i) så måste jag ändå hävda att den där näven grus givetvis skulle kunna tänkas komma till användning om det blir halt och isigt..

Mutans makt!

Igår mutade jag Johan med fika för att följa med ner på stan för lite shopping som omväxling till hans vanliga hobby att sova hela dagen. Jag passade på att tinga in några fler julklappar så Johans egentliga jobb var att bära ryggsäcken och packa på sig all shopping. Totalt använde han bara sitt kort för att betala parkeringen...

På vägen hem så passade vi på att handla på Kvantum och döm om vår förvåning fick vi avstämning. Det hade vi ju förra gången och då fick vi som vanligt godkänt vilket vi tyckte borde innebära att vi skulle slippa sådant ett bra tag till.

Dock så skedde det vanliga fenomenet efter ute-fika, jag fick ont i magen! Jag börjar på allvar misstänka att jag faktiskt inte tål kondis-fika för jag mår alltid dåligt efteråt. Fika är helt enkelt farligt!

Så varför denna jakt på julklappar i oktober?

Postgången har gått varm hos oss på sistone då det trillat in paket från höger och vänster som jag beställt. Det är mestadels min julshopping. Inte för att det blir sådär överdrivet mycket julklappar i år (även om jag börjar misstänka att Johan kanske får lite väl många saker) men jag har bra idéer och jag gillar inte att vare sig skjuta upp saker i onödan och bli stressad för att tiden tar slut.

Så min plan är väldigt enkel - i år gör jag klart julklapparna i oktober, julbaket i november och sedan har jag hela december på mig att bara njuta och ta det lugnt!

Den tidsplanen har redan gått omkull.. Posten hade varit oaktsam med ett paket så jag fick returnera det. Så den reviderade planen är klart med julklappar i början av november. Eventuellt blir det några pysselsaker kvar till senare för när Johan överger mig för att åka på kurs så har jag ju hela huset för mig själv och kan ägna mig åt all sköns hemligheter bäst jag vill!

En hälsning till sjuklingen..

Mamma tyckte tydligen jag behövde en uppmuntran så här i min dödliga förkylning så denna fina bilderbok full med gulliga bilder och kloka ord väntade i brevlådan idag.

Jag som faktiskt började känna mig bättre.. fast igår så upptäckte jag en svullnad på höger ögonlock som gör lite ont. Men jag tänker inte oroa mig för det än, det är säkert relaterat till förkylning.

Den dödliga förkylningen - fortsättningen..

Okej, man dör inte av förkylningar.. det vet jag väl. Men ibland känns det så. Johan bestämde sig för att komma hem från upptaktshelgen för att sova och lyckades nästan sova ostört bredvid sin sjuka fru som först var ur sängen mitt i natten och sedan insisterade på att kliva upp klockan sex på morgonen för att göra te, packa ihop de torkade äpplena i burkar samt dammsuga köket.

Johan tycker jag är en dålig sjukling som vilar för lite.

Han gjorde mig i alla fall frukost innan han åkte tillbaka för det sista repandet och satte av mig på kontoret där jag satt med mina listor och mitt godis. Det är väldigt otaktiskt av mig att bli sjuk mitt i en uppdateringsfas när det är som allra svårast att lämna över arbetet till någon annan.

Samtidigt var det förstås en underbart solig och kall höstdag så hade man bara varit frisk så hade en långpromenad varit på sin plats. Men tills vidare missbrukar jag vicks (som Johan avskyr lukten av), dricker kopiösa mängder te och bara försöker bli bättre!

Det är på rätt väg i alla fall, det halsonda har redan gått över så nu är det "bara" snuvan kvar..

Äpplen åt både höger och vänster!

Vi plockade med oss lite äpplen hem när vi var nere i söder, tyvärr saknades möjligheten i år att själva plocka ihop stora mängder och sedan göra något vettigt av. Dock har jag varit nervös för att äpplena ska hinna bli dåliga innan vi fick något gjort med dem, det är trots allt fallfrukt.

Så trots att jag är fortsatt dödssjuk och Johan inte är hemma och hjälper till (fast jag hade honom att lyfta ner torken innan han åkte) så har jag bakat dubbel sats av äppelkaka och skivat upp resten till torkapparaten. Lite äppelgott blir det i alla fall till i vinter.

Torken på sin hedersplats i hallen.

Nomnom i ugnen!

Så tack mamma och John för äpplena!

Dödssjuk!

Jag är så där dödligt förkyld som bara en man kan vara. Tyvärr gjorde jag nog saker sämre med att jobba men projekten måste skötas. Så nu är jag dödssjuk..

460 sidvyer?

Ja men eller hur... Har på känn att jag har orsakat de själv genom mitt städande och organiserande. Tanken är att bloggen ska få en ansiktslyftning inom en snar framtid och kanske faktiskt nästan bli lika tjusig som Kultur à la Arga Anna.

Första snön!

Igår natt kom det lite snö när Johan jobbade, sedan försvann den. Men så kom det mera snö fram emot eftermiddagen. Och slutligen i natt kom det ännu mera snö.

Men vi fick i alla fall vinterdäck på bilen i tisdags så det här är onekligen den bästa tajmingen vi någonsin haft på den fronten. Nu saknas bara vinterdäck på min cykel men Johan har lovat att fixa det idag.

Tyvärr matchar jag den första snön och fullt ös på jobbet med att faktiskt utveckla en rejäl förkylning. Men men, sätter in alla huskurer samtidigt, kompletterar med lite värktabletter och jag ska nog klara mig till helgen..

Säsongsavslutningen!

Mmm.. det var ju som så ja. I våras planerade vi för en långhelg i Stockholm med Galenskaparna & After Shave samt 25-manna. Nu blir det förstås aldrig riktigt som man tänkt sig. Dels så visade det sig att OK Renen inte tänkte ha 25-mannalag i år men sedan så kom det stora bakslaget förstås med min fotskada i somras och jag har inte fått klartecken att börja springa än. Så den stora tävlingen jag sett fram emot sedan i våras i elitklass byttes mot en skogspromenad i vanlig klass.

Nu gick det i alla fall väldigt bra för mig, det så kallade svårorienterade brandområdet hade jag inga större problem alls och förutom att jag kom lite snett på några ställen så gick det ändå riktigt bra. Imponerande nog kom jag inte ens sist! Inte ens på upploppet!

Uppdatering! Efter en närmare studie av sträcktiderna så visade det sig att jag inte var sist på en enda delsträcka..

Mina promenadbravader - i stort sett som jag tänkt mig.

Men det är klart att det är lite trist att runda av min comebacksäsong med rehabilitering. Det har blivit obehagligt många läkarbesök i år och hade det verkligen varit nödvändigt att behöva röntga ansiktet en gång och högerfoten två gånger..?

Nåväl, nu väntar fortsatt rehabilitering och vinterträning så jag är redo för nästa säsong - min första i tantklass! Eller nääää... kanske ska hänga kvar som senior ett tag till.. är jag verkligen redo för tantklass?

Hört på söndagskvällen..

-"Du vet väl om att det är min namnsdag imorgon, vad får jag för present?"

Snabba steg ut i hallen för att kika på väggalmanackan.

-"D'oh!"

Jag tror inte jag ska räkna med en romantisk namnsdagsfrukost med en fin present...

Smygstartar julen..

Införskaffade årets julkalender igår, velade mellan Star Wars eller City så jag dubbelkollade vad jag haft förr om åren och bestämde mig slutligen för City.

Nu är jag redo! Eller nääää! Det är jag inte överhuvudtaget! Julen är långt bort. Fast jag har redan sett julmust i butikerna.. skrämmande.

Skadeuppdatering

Den senaste månaden har präglats av många och långa arbetsdagar och arbetskvällar med lite tid över för annat. Samtidigt har samma krasslighet jag led av i våras återkommit, en irriterande och påfrestande nästan-förkylning som såg ut att vilja bryta ut till en riktig förkylning efter 12 raka arbetsdagar men icke. Antagligen har jag drabbats av samma slags infektion som i våras som jag redan nu vet att det läker ut med lång tid under vilken vården misslyckas med att hitta felet. Har inte bestämt mig än om jag ska ringa vårdcentralen och försöka mygla till mig den provtagning de tog först efter flera månader i våras och se om jag kan få bekräftat infektionen och få behandling - eller om jag bara ska uthärda.

Under tiden har jag försökt nöta på med min rehabilitering, krassligheten har hållit mig borta från gymmet men jag skaffade både elastiskt band och ännu en balansplatta så jag kan köra större delen av mitt träningspass här hemma. Det har gått ungefär så bra som väntat. Efter två veckor upplevde jag att jag blev sämre för att det sedan försiktigt skulle vända lite till det bättre. Det är segt, trist, jobbigt och går otroligt långsamt.

Återbesöket hos sjukgymnasten bekräftade vad jag redan visste, springförbudet ligger kvar. Jag får dock gå och cykla och göra allt annat så länge det inte börjar göra ont. Men det hårda nedslag som ett löpsteg innebär för en fot är big no-no. Så säsongsavslutningen som jag såg fram emot är nu förvandlad till en skogspromenad med kontroller.. som sagt vad, han sa ju att jag fick gå så länge det inte gjorde ont.

Nytt besked nästa månad. Förhoppningsvis är jag så pass bra till vintersäsongen börjar att jag kan åka skidor ordentligt då i alla fall.

Samtidigt så skjuts min Korpen-debut upp, för tanken var ju att jag skulle spela innebandy i det nybildade lag som dragits ihop på kontoret. Jag som faktiskt var helt okej innebandy-spelare en gång i tiden. Nåväl, matcherna pågår i flera månader till, förhoppningsvis kan jag hoppa in i laget i november.

Mer spännande än så är det inte just nu. Vem vill egentligen blogga om en supertrist rehabilitering som emellanåt endast känns totalt hopplös?

Fortsättning följer om orientering i Norrbotten.

Efter dagens tävling har jag dels fått med mig lite kommentarer och nya intryck från andra orienterare på en del saker jag inte riktigt tänkte på när jag skrev förra inlägget, dels så har jag hunnit grubbla en del själv.

Idag fick jag uppleva en smått förvirrad tävling, där bud från PM:et ändrades på målområdet för att ändras på nytt vid starten. Där målet blivit flyttat på grund av någon fotbollsaktivitet så banpåtrycket inte stämde och det rådde alltjämt förvirring vid prisutdelning (finns det någon person i Norrbottens orienteringsförbund som faktiskt förstår sig på regelverket för DM-plaketter..?). Det soliga vädret till trots var det inte riktigt en bra dag för Norrbottensorientering..

Men nu tänkte jag fokusera lite mer på positivt tänkande, hur kan man konkret förbättra situationen för Norrbottensorienteringen så den blir attraktivare, roligare och lockar fler tävlande.

Inbjudan i media

Om man inte vet var man ska leta så hittar man absolut ingen information om att det är orienteringstävling på gång innan man läser om den efter helgen i lokaltidningen. Samtidigt så vet jag flera orienterare som grubblar över varför orienteringen inte lyckats locka till sig motionärer nu när just frisksportsaktiviteter går framåt med väldans fart i Sverige. Men de hittar ju inte informationen! En tanke jag fick var att Norrbottens orienteringsförbund kanske skulle titta på en fast annonsplats i lokaltidningarna en gång i veckan under säsong där man helt enkelt lägger upp information om kommande tävlingar och adressen till eventor där du anmäler dig (samt hittar mer information). Helt enkelt underlätta för de oinsatta att faktiskt hitta ut på tävlingarna!

Banlängder

Redan innan start idag uppenbarade sig den frågeställning jag borde tänkt på själv med tanke på min intensiva mailkonversation i våras med tävlingsledaren för Polarvåren. Vi löpare som av olika skäl inte känner att vi är till vår fulla potential riskerar man att tappa ifrån tävlingsklass enbart för att man inte har skrivit ut banlängderna i inbjudan. En sådan enkel sak skulle alltså kunna locka fler att våga sig på tävlingsklass. Det tar ändå ett tag att lägga banor så vid tiden för att inbjudan går ut kan man för det mesta åtminstone uppskatta ungefär hur långt de olika klasserna ska springa.

Vätskekontroller

Det här området har varit horribelt skött under årets tävlingar.. i den mån det har funnits vätska under de riktigt heta tävlingsdagarna så har det inte varit markerat vare sig på kartan (undantaget O-ringen där vätskan tydligen tog slut på vissa vätskestationer) eller på kontrolldefinitionen (på mindre tävlingar finns vätskan oftast vid en kontroll). Hade jag vetat var vätskan fanns när jag harvade runt på Råberget och dess två mindre kollegor i våras så hade jag valt annan väg innan jag begav mig tillbaka mot målet.

Problemet med vätskekontroll är också att där utgår man ifrån löptid, efter en viss löptid (baserat på idealtid) ska det finnas vätska. Men om man är glad motionär eller jobbar sig tillbaka efter flera års bortovaro från sporten så är man inte ens i närheten av idealtiden och kan då få harva runt i två timmar i gassande sol utan att få tag i någon vätska alls.

Det bästa vore att helt skippa idealtid som utgångspunkt och istället bestämma att om vädret kräver det vid medeldistans (som när det är gassande sol) och vid alla långdistanser istället placera ut vätskan på fasta avstånd, säg till exempel vid varannan kilometer. Hellre erbjuda för mycket vätska än för lite, ingen tvingar dig att dricka om du inte vill. Det skulle vara en otroligt fin gest gentemot de lite långsammare orienterarna!

Klassammanslagningar/större åldersspann

Att alltid försöka sträva efter klasser på minst fyra löpare (givetvis med realistiska sammanslagningar). Ett argument som jag hört mot sammanslagning är att banläggaren vill att alla banor de har lagt ska komma till användning. Men kanske är det som så att man är lite för ambitiös med banläggningen, Svenska orienteringsförbundets regler och rekommendationer kring banläggning lämnar ändå visst utrymme för variationer på banlängd så man kan utan vidare redan från början låta några klasser ha samma bana vilket gör det mindre dramatiskt att sedan slå samman vid få anmälda.

Ändringar i startintervallet

Här ligger det största problemet för Norrbottenstävlingarna, det låga antalet deltagare gör att startfältet blir väldigt kort och framför allt föräldrar med nybörjarbarn hinner inte både springa själva och hjälpa barnen. Det betyder att man tappar en väldigt viktig grupp orienterare som kommer ut på tävlingarna men i bästa fall endast hinner kasta sig ut på en öppenmotionbana i sista minuten innan starten stänger.

Jag tror att man skulle kunna råda bot på det på två alternativa lösningar, den ena att man helt enkelt sprider ut startfältet lite mer och låter starten ta längre dit och erbjuder de som hör av sig innan anmälningstiden gått ut att påverka om de önskar starta allra först eller allra sist. Det viktigaste är att en tävlingsklass har rimligt startmellanrum och att löpare på samma bana inte startar samtidigt (vilket jag tyvärr sett ibland även om de förstås springer olika klass).

Men jag undrar om inte det allra enklaste vore att lyfta ut klasserna Inskolning, U1 och U2 ur det ordinarie startfältet. I södra Sverige är det ganska vanligt att Öppen Motion kan börja starta minst en halvtimma innan första ordinarie start. Så varför då inte erbjuda dessa klasser fri starttid under en timma innan ordinarie start. På så vis skulle föräldrarna hinna hjälpa sina barn med tävlandet och ändå själva hinna springa en tävlingsklass efteråt.

Problemet med det är då förstås att orienteraren i Norrbotten inte blir kvar längre än nödvändigt på tävlingsområdet, antagligen har det en del att göra med avstånden och resorna men trist är det hur som. Vilket tar mig vidare till nästa punkt.

Kringaktiviteter

De flesta tävlingar i år har genomförts i block om två, en på lördag och en på söndag. Men endast en gång har jag sett information utskrivet om lämplig camping. Kanske skulle det vara något en tävlingsarrangör borde lägga några minuter på med. Att rekommendera de tillresande tävlande lämplig övernattning och kanske något tips om eftermiddagsaktivitet på lördagen. Helt enkelt erbjuda mer av ett helhelgskoncept än bara två tävlingsdagar.

Något jag måste säga som varit roligt i år är hur många tävlingar som har haft sina målområden badnära. Nu har vi visserligen inte själva tagit chansen att bada vid alla dessa tillfällen men det är ändå åtminstone fyra olika tävlingar vi varit på där badmöjligheterna har funnits inom 100 meter från arenan. Något som verkar ha varit väldigt populärt framför allt hos de yngre och även har fått de äldre att strunta i faktumet att "riktig" dusch är långt borta.

Maxtiden

Jag måste återkomma till den här punkten då arrangörerna idag tydligen efterlyste mig strax innan jag kom i mål. Idag fanns ingen maxtid angiven och jag var väldigt tydlig redan när jag startade om att jag skulle gå (det visste startfunktionärerna men den informationen fördes visst inte vidare till målfunktionärerna). Nu var jag inte ens ute överdrivet länge för att gå runt en sprintbana (humoristiskt nog tyckte eventor att jag hade bomtid på upploppet... antar att det har att göra med att de flesta springer lite snabbare där på slutet så algoritmen förväntar sig väl det och jag höll samma tempo som tidigare under banan) men min klass var en av de sista som startade vilket gjorde att jag snabbt blev enda löpare kvar ute på tävlingen.

Det är lite oförskämt och stressande att börja efterlysa löpare innan maxtid har gått ut (det har jag varit med när Johan sprungit). Just den där hetsen att avsluta tävlingen och bara riva ihop och kunna åka hem illa kvickt - det måste det bli ett slut på! Det är bara ett sätt att få långsammare löpare att känna sig ovälkomna.

Till att börja med var tydliga med vad maxtiden är, Svenska orienteringsförbundet har endast rekommendationer på den punkten men det finns ingen exakt sanning utan det måste varje enskild tävlingsledning bestämma och sedan meddela sina deltagare. Och även om en löpare överskrider maxtiden så kan man ju ändå låta avläsningen finnas kvar så även den stackaren kan få ut sina strecktider.. allt annat är bara osjyst.

Det här är bara några reflektioner om hur man skulle kunna modifiera upplägget kring tävlingar för att det skulle bli mer inbjudande och roligare samt förhoppningsvis locka ut fler till tävlingarna. Har du några egna idéer? Bara lägg till en kommentar. Jag är knappast någon allvetare om vad som gör en bra tävling.

Varför orientering i Norrbotten inte når sin fulla potential.

Över ett år har gått sedan jag återupptog orientering, under den tiden har jag som sagt vad hunnit byta klubbdress och också sprungit en hel del tävlingar. Det är tydligt att mycket har hänt inom orienteringen sedan jag sist var tävlingsaktiv men den största skillnaden för mig är faktiskt hur man ser på orienteringstävlande här i Norrbotten jämfört med vad jag växte upp med nere i Stockholm.

Jag presterar medelmåttigt som orienterare, när jag var yngre fanns det många olika förklaringar till det men numera finns det bara en enda - jag är för långsam! Jag är för det mesta en väldigt säker orienterare men jag gör det för långsamt för att kunna nå storslagna resultat.

Det här har dock aldrig hindrat mig från att ta mig an nya utmaningar, när det gällt orientering har jag alltid varit beredd att kasta mig ut i det okända. Man vet ju inte vad man klarar av om man inte testar. Och det enkla svaret är att man klarar av det mesta, även om man är helt utpumpad efteråt och det tog längre tid än man hade tänkt sig.

Jag har genom åren sprungit orientering i en hel del olika distrikt, de allra flesta i södra och mellersta Sverige till och med. Det är där jag nu kan se skillnaden mot Norrbottens-orientering.

I min orienteringsvärld springer alla tävlingsklass, de som sprang direktbanor (numera kallade öppen motion) var i huvudsak personer som av olika skäl inte blivit anmälda till tävlingen i förväg men ändå gav sig ut och sprang. Innan eventor så krävdes det för det mesta att man anmälde sig till tävlingen minst tre veckor i förväg och efteranmälan skedde över telefon under en bestämd kväll.

Med dagens anmälningssystem när man kan anmäla sig nära inpå tävlingsdagen så borde det alltså knappast finnas några som springer öppen motion. Men det gör det! Och inte är de bara fyllda med glada motionärer heller som försiktigt känner på om orientering kan vara något, nej, det är riktiga orienterare som ändå väljer bort tävlingsklass. För att det är svårt kan man tro? Men hur förklarar man då att det även på sprint fylls på med folk i öppenklasserna? En sprint är orienteringsmässigt lättare (men bjuder på annan komplexitet som snabba vägval under för många hög hastighet) men ändå så gömmer sig kunniga personer i öppen motion.

Om man lyssnar på orienterare men också när man ser hur anmälnings- och startlistor ser ut så talas det gärna om en sport i kris. Med sviktande deltagarsiffror som man inte riktigt vet hur man ska vända. Så hur blev det så? Jag kan förstås inte svara för det helt då jag under många av mina år här uppe inte har tävlat i orientering och därmed inte heller rört mig i orienteringskretsar.

Men en sak jag märkt under årets tävlingar är det kraftigt genomsyrade elittänket - i alla vuxenklasser! I Norrbotten har man på något vis lyckats skrämma bort de som inte presterar på segrartider från tävlingsklasserna. Resultatet blir förstås för få tävlingar, för trista klasser och slutligen fler orienterare som söker sig någon annanstans.

Det tydligaste exemplet på hur man effektivt arbetar för att hålla medelmåttorna och de lågpresterande borta från tävlingsklasserna är hur man hanterar servicen på TC (jag vet att vi förväntas kalla det för arena nuförtiden). Maxtiden (i den mån det ens fanns någon angiven) behöver inte ens ha gått ut och ändå när du kommer i mål så har prisutdelningen avslutats (inklusive de priserna som skulle lottas ut bland alla som fullföljde..), alla tävlande har åkt hem och arrangörerna har börjat riva målområdet - inklusive tagit ner målsnitslingen. Signalen kunde inte vara tydligare att man inte tycker att den som inte är tillräckligt snabb eller duktig hör hemma i en tävlingsklass utan borde givetvis ha valt en kortare och enklare öppenbana. Eller för den delen låtit bli att komma ut på tävlingen överhuvudtaget!

Det här är dessvärre inte ett engångsbeteende, jag har fått uppleva det på många tävlingar i år då dels jag själv varit ute länge men vid ännu fler tillfällen stått kvar sist av alla i sällskap med ett fåtal arrangörer och väntat på Johan. Enda anledningen till att inte riva målet innan alla löpare är i mål är om det är en flerdagarstävling och man ska återanvända målet nästa dag.

Att ha så bråttom hem från en tävling att man gör så är allmänt oförskämt (och frågan om ifall det faktiskt inte är ett regelbrott då man gått ut med informationen i PM att det ska vara snitslat från sista kontrollen och den snitslingen sedan är nedplockad..) och skapar knappast positiva minnen hos den stackare som vågat sig ut på en tävling och vill försöka - trots att chansen att vinna är minimal.

Även på träningarna har jag märkt av dilemmat, oftast är den längre banan svårast så vill jag ha en svår utmaning så måste jag välja den banan. Men då jag inte springer tillräckligt snabbt så hinner kvällen bli för sen innan jag är tillbaka och då har alla åkt hem (alternativt sitter den stackars träningsansvarige kvar och väntar på att man ska komma tillbaka så han kan checka av dig och äntligen få åka hem). Knappast en miljö som inbjuder till en bredd.

Regelfrågan är ännu mer spännande, då jag ikväll upptäckte att två olika arrangörer av årets DM-tävlingar gjort olika regeltolkningar kring DM-plaketterna så gav jag mig ut på jakt för att reda ut vad det egentligen står i regelboken om DM. Jag fick snart se mig besegrad. Den enda regelbok jag hittade beskrev inte just den fakta jag letade efter och på många håll gapar det tomt. Protokoll och beslut är helt enkelt inte upplagt på något ställe som är lätt tillgängligt för mig (och om det finns är det väl dolt då jag faktiskt inte hittade det efter gediget sökande). Inte konstigt att arrangörerna inte är överens om hur reglerna ska tolkas då det verkar förutsättas att du måste ha varit med vid det aktuella mötet för att ha en aning om vad som har beslutats. Ska man sedan tro det äldre dokument jag hittade så råder det stor kris på dessa möten då man i bästa fall får ihop en handfull klubbar från hela distriktet på ett och samma möte.

Man vinner aldrig på att ha något i det fördolda, vill man få fler personer att engagera sig så måste man börja med att göra all information så pass lättillgänglig så folk förstår vad det rör sig om och därmed också kan bli intresserade av att ta del av uppdragen fullt ut.

Mycket av Norrbottensorienteringen verkar tyvärr gå på slentrian, en typisk formulering i en inbjudan är: "Vi förbehåller oss rätten att slå ihop klasser vid för få anmälda." För få anmälda är i praktiken två eller färre löpare i en klass. För är man färre en tre fullföljande så genereras ingen beräkning till Sverigelistan och det krävs minst två startande för att tävlingen ska räknas som mästerskapsklass (tror jag i alla fall, enligt nyliga formuleringar i ett PM så verkar det inte råda enighet på den punkten heller). I praktiken sker ytterst sällan sammanslagningar annat än när löparen själv har varit i kontakt med tävlingsledningen i förväg och lobbat för en sammanslagning alternativt har bett om att bli flyttad till en annan klass.

Så man skriver ut formuleringen men struntar i att tillämpa det.

Det här gör förstås tävlingarna mindre intressanta, inte för att alla orienterare aktivt jagar Sverigelistanpoäng eller mästerskapsplaketter. Men vi är tävlingsmänniskor, vi vill mäta oss med andra och vi vill kunna jämföra våra resultat. Hur förväntas man kunna göra det när man har sprungit helt ensam i en klass?

Så vitt jag förstår så har arrangörerna enligt regelboken rätten (och man uppmuntras till och med tillämpa det) att justera klassindelningen för att skapa bättre tävlingsförutsättningar. Vid en del av tävlingarna i år har vi sett det användas i och med att man kört 10-årsintervaller istället för 5-årsintervaller i veteranklasserna. Den stora frågan är förstås varför det inte tillämpas på alla tävlingar?

Jag gillar orientering och jag gillar att tävla (även om jag kommer överlägset sist). Men jag saknar att orientera i ett distrikt där såna som jag har en naturlig plats, där man är en självklar deltagare oavsett vilken tävlingsform man har.

På individnivå är det givetvis inget fel på Norrbottensorienteraren (inte mer än på andra orienterare i alla fall..), orienterare är överlag trevliga och intressanta typer. Men som grupp kan man göra så otroligt mycket mer för att orienteringen ska bli en öppnare och mer inbjudande idrott.

Imorgon går jag runt på sprint-DM. Det är ett idiotiskt beslut. En normalt funtad Norrbottensorienterare skulle aldrig anmäla sig till en tävlingsklass utan att ha en realistisk chans att vinna. Vill man ändå åka på tävlingen så förväntas man gömma sig i öppen motion. Men jag är inte fostrad i denna elittänkande miljö, i södra Sverige springer vi tävlingsklass för att vi vill och kan - inte för att vinna!

"Är du redo att bli smärtfri?"

Det var den frågan min nye läkare ställde mig i höstas när jag var på mitt första besök hos hans smärtklinik i Piteå. En ytterst legitim fråga och jag hade redan innan läkarbesöket oroat mig för just detta faktum. Tänk om han kunde göra frisk? Hur i helvete skulle det påverka mitt liv? Otroligt positivt men samtidigt fruktansvärt plågsamt skulle visa sig vara sanningen.

Jag talar inte om min smärta egentligen, den huvudsakliga anledningen är att jag har jobbat hårt för att inte bli identifierad som sjuk, jag har inte velat bli min sjukdom. Hittade via en kompis en väldigt intressant artikel som bara stärkte mig i min tro att man ska försöka undvika att stämplas som hon som har ont. Sedan är oförklarlig smärta bland den värsta diagnosen du kan få för vad är mer luddigt än att vara en kvinna som har ont?

Så jag har hållit min värk för mig själv, endast de närmaste mitt liv som delat min vardag har haft en aning om hur jag egentligen har mått. Även om många är de som sett mig stoppa stoppa i mig piller och sedan fortsatt som vanligt. För det är så jag försökt ta mig vidare, genom att pillerknarka. Först tar man tabletter mot smärtan och sedan tar man tabletter mot biverkningarna av de första tabletterna.

Det har varit min tysta vardag i över 12 år. Nu när jag inte längre behöver definiera mig som en person med kronisk värk så har jag nått fram till att jag faktiskt kan prata om smärtan. För nu vet jag att jag inte måste leva resten av mitt liv drogad och begränsad.

Men kroniskt smärta är fortfarande ett område inom svensk läkekonst som inte får den uppmärksamhet det förtjänar. Jag gör en del för att upplysa men inte fullt ut. Jag måste bestämma mig för om min fullständiga berättelse verkligen kan spridas eller om den är för personlig.

Hösten 2000 var då det hela började. Jag var en tredjeårsstudent på civilingenjörsprogrammet och gjorde mitt allra bästa för att ta itu med både gamla och nya kurser. Jag skaffade mig nya studiekamrater för att uppnå bättre resultat. Och jag gick på de två Philmvisningarna i veckan. Philm är mer än studentbio, det är en social tillställning som jag under flera år gick på - i huvudsak med mina datakillar som försåg mig med sällskap, min veckodos av UNO samt alla rosa mentos de köpte.

Gladiator blev mitt fall (eller jag tror det var så i alla fall, åtminstone har mitt minne kopplat samman filmen med värken), den filmen har två ormscener i sig och den ena skrämde slag på mig och återupplivade mina gamla mardrömmar. Man stoppar inte ner ormar under täcket ens om man vill mörda någon i Romarriket! Så gör man bara inte!

Efter den filmen började jag sova dåligt och sedan kom huvudvärken, den som bara blev värre och värre och aldrig ville gå över. Så jag blev stamkund på vårdcentralen. Och jag har varit en exemplarisk patient under alla dessa år, jag har prövat varenda idiotiska behandlingsmetod som föreslagits, jag har gått med på den ena absurda undersökningen efter den andra. Så nej, det finns inga defekta blodkärl i min hjärna. Nej jag gnisslar inte tänder i sömnen.

Jag har bytt läkare minst fem gånger och för varje ny läkare fått gå igenom samma process där de ska testa precis allt men sedan i slutändan gör precis som sin föregångare och bara skriver ut medicin åt mig. Jag har gått till att få ransonera med mina piller till att slutligen få så pass mycket utskrivet att jag vågar ta mitt knark varje gång jag haft ont och inte behövt oroa mig för om de ska räcka till nästa uttag. Jag har testat den ena narkotikaklassade medicinen efter den andra och sökt mig fram till vilken medicin där kombinationen biverkningar/smärtstillande effekt är uthärdlig.

Efter att Norrbottens landsting ändrade riktlinjer när det gäller utskrivande av narkotikaklassad medicin tvingades jag dock tillfälligt bli bråkstake som ringer och skäller ut en godtycklig sjuksköterska en fredag eftermiddag för att hon inte kan få tag i min läkare som har skrivit ut en förpackningsstorlek som inte existerat och mer eller mindre tvingat en läkare som inte känner mig att skriva ut ett nytt recept. Min läkare hittade sedan ett kryphål runt för att jag inte skulle behöva begära nytt recept hela tiden.

Men tiden började rinna ut, med en läkare som med stormsteg närmade sig pensionsåldern och tanken på att behöva bryta in ännu en idiotisk läkare som inget kan så hittade jag en slump ett reportage om en smärtklinik. Jag tvekade men tog till slut kontakt. Han verkade övertygad om att kunna göra mig smärtfri så jag bokade in en tid och vi satte oss i bilen. Var fanns då denna magiska lösning? I Piteå.. endast några mil bort - i mitt eget landsting!

Redan efter första behandlingen märkte jag skillnad, jag blev dock inte magiskt botad efter de första försöken men nog gjorde det skillnad. På bara några veckor gick jag från att vara beroende av medicin i stort sett dagligen till att kanske bara behöva ta piller någon gång i veckan. Ironiskt nog känner ingen till den här behandlingen.

För det var nog inte bara mentalt som jag inte var redo att bli smärtfri, min kropp verkar inte hantera det så bra heller då jag drabbats av den ena småkrämpan efter den andra under vintern och våren. Och i stort sett varje gång har jag träffat en ny läkare på vårdcentralen (min ordinarie läkare har börjat trappa ned och är svår att få tid hos) och hela tiden får jag dra min historia på nytt. Att det finns en Smärtklinik i nästa stad mitt emot sjukhuset verkar vara en väl bevarad hemlighet.

Problemet är förstås att jag betalat ett högt pris för alla mina smärtfyllda år, de har försvårat min vardag, mina studier, mitt arbete, mitt umgänge med andra människor, kommunikation med min egna familj (nackdelen att inte prata om sin värk hela tiden är att inte en jävla kotte kommer ihåg att man är sjuk). Även om jag inte visat det utåt så har smärtan ändå styrt 12 år av mitt liv.

Så det känns som om livet 2.0 har börjat, men mina stulna år kan jag inte få tillbaka och det hatar jag verkligen. Det gör mig arg och ledsen på samma gång. Jag vill ge någon skulden, jag vill hata! Men det finns ingen. När jag nyligen var till läkaren för min ömma fot och nämnde just att det var surt att ha blivit snuvad på 12 år och fick det käcka svaret: "ja, men det kunde varit värre, det kunde varit 30 år". På fullaste allvar, jag var redo att strypa henne.

Jag var 21 år när min värk började, jag har alltså tillbringat nästan all tid mellan 20 och 30 kraftigt medicinerad. Det är under den tiden de flesta av oss är med om stora livsförändrade händelser. För den stora majoriteten innebär det inte att sitta på föreläsning och hallucinera på grund av sin medicin.

Livet 2.0 då? Jag har börjat göra saker igen som var en stor del av min vardag, jag har åkt skidor, jag har orienterat, jag har börjat kunna leva ut igen. Jag vågar planera saker utan att veta att smärtan lurar runt hörnet, redo att förstöra allt. Jag vågade börja drömma igen.

För jag är en drömmare, i min enorma fantasi har alltid funnits avancerade utsvävningar. Jag spelar ut olika möjliga scenarior i mitt huvud, ibland skrämmande nära det som faktiskt sedan händer. Men att ha ont fick mig att sluta drömma, att sluta hoppas. Det var som om någon pausade mitt liv.

Ändå har jag under de här åren faktiskt vågat släppa in folk i mitt liv (och kastat ut ännu fler, vissa idioter borde man inte släppt in från första början..). Jag blev sambo och jag gifte mig. Fast även där har förstås värken gjort sitt. Om man inte vet om man kommer må bra på sin egen bröllopsdag, vill man verkligen planera för en stor fest?

Och vänner har såklart inte kommit tillbaka, det som en gång är borta, den tillit som en gång är skadat återvänder inte bara sådär. För samtidigt som jag levt med värken som min förtrogne så har folk runt omkring mig förstås gått vidare med sina liv åt andra håll. Bara för att min tillvaro varit pausad så har inte andras varit det.

Men överlag samarbetar inte min kropp ändå, det är som om en lömsk djävul bara sitter och väntar på hur den ska fucka mig härnäst. Att anmäla sig till och planera inför 5-dagars var en stor grej för mig, det var länge sedan jag gett mig in på något så långsiktigt, och sedan gick det som det gick, två ynkliga etapper och sedan en trasig fot.

Fast svullnaden la sig ju, det onda släppte, så jag gjorde orienterarvarianten och tejpade på. Det kändes som en vändning på medel-DM på Seskarö, kanske var det inte så illa trots allt. Höstsäsongen var inte körd när allt kom omkring. Så jag planerade vidare och drömde framåt. Tränade på för att inte bli stillasittande (som hände mig när jag skadade mig som junior). Anpassade mig, tejpade fötterna, gick och joggade runt. Allt för att fortsätta orientera.

Så fick jag till slut träffa en sjukgymnast, han klämde och ojade sig. Det där såg inte bra ut. Träning bra men springa dumt. "Nu gäller det att vara smart." Orienterare är envisa jävlar som vill fortsätta om vi så ska krypa i mål blödande. På icke-orienterarspråk kallas det idioti..

Därför har jag idag under eftermiddagen lämnat återbud till både lång-DM och DM-stafetten. Min kropp sviker mig igen så nu är det slutsprunget på minst en månad, med lite tur kan jag fortfarande runda av årets säsong med 25-mannakorten i oktober. 

Men för nu så är det mest bara, orka bry sig? Varför försöka planera för framtiden när kroppen står redo att svika vilken sekund som helst? Jag är fortfarande en duktig patient, jag har fått ny hemläxa och jag kommer göra den.

Det här var mitt comeback-år, mitt sista år som senior. Jag tror det får sammanfattas med att det faktiskt inte varit en speciellt bra comeback.

"Du ska väl inte sluta med vår förbannade idrott?"

Börjar med lite kuriosa.. jag försökte få Sverker Tirén att signera mitt exemplar av hans bok på O-Ringen men vi lyckades gå om varandra på fredagen och när han väl ringde upp fram emot kvällen så var vi redan åter hemma i Luleå. Orienterare är trots den ensamma tävlingsformen väldigt sociala människor så det blev faktiskt ett längre telefonsamtal där på kvällen. När han hörde att jag skadat mig under andra etappen så utbrast han: "Du tänker väl inte sluta med vår förbannade idrott?"

Så klart inte, hur skulle jag kunna? Jag har ju precis fått Johan att börja!

I alla fall, efter O-Ringen väntade en veckas semester för vår del nere i Småland, en chans att varva ner, vila kropparna och umgås med släkt och vänner samt bara njuta av lugnet på landet. Det visade sig också bli en chans att slippa solen några dagar då vi inledningsvis fick endast regn..

Jag fattade med viss tveksamhet beslutet att resa utan kryckorna, fram emot lördagen kunde jag gå hjälpligt för egen maskin och det är så himla stökigt att flyga med tillhyggen såsom kryckor. Dessutom så visste jag att morfars gamla käppar fanns tillgängliga i Småland om jag skulle behöva lite extra stöd. Så blev också fallet... jag tog faktiskt morfars vardagskäpp en dag efter att ha böjt till foten illa när jag skulle kliva ur bilen.

Det såg alltså fortsatt mörkt ut för höstsäsongen. Under tiden anmälde sig Johan till DM i medeldistans - det som var anledningen till att vi skulle åka hem redan på fredagen för vad passar bättre att avsluta semestern med än DM? Jag tvekade och velade, mailade tävlingsledningen för att höra mig för om banlängder och terräng. Så i torsdags, sista dagen att efteranmäla sig, vågade jag mig slutligen ut utan lindad fot. Vi tog oss till och med ut på en skogspromenad (jag åt av skogens alla bär och Johan yrade fram och tillbaka drömmande om vilken fin karta man skulle kunna rita där). Så sent på kvällen anmälde jag mig!

Efter en seg hemresa (dumt försenat flyg) så bar det i alla fall av mot Seskarö på lördagmorgonen, den utlovade solen var för stunden ersatt av dimma men till slut kröp den fram. Innan tävling tejpade jag upp båda fötterna och knäna. Tiden som skadad har gjort min kropp stel. Jag hyste inga större förhoppningar inför tävlingen utan hade siktet inställt på att mest gå och kanske jogga lite försiktigt om det kändes bra.

Men ibland händer det grejer.. Eller mer exakt, vid kolbottnen som var andra kontrollen. Jag gick som väntat långsamt ut, försiktigt kännande vad foten klarar av. Kompenserade så gott jag kunde genom att orientera säkert i den ganska kluriga terrängen ute på Seskarön. Precis när jag tagit andra kontrollen (som jag kom rakt på) så märkte jag att det var många löpare som irrade fram och tillbaka - inklusive min klubbkamrat som startat fyra minuter före mig och som jag pratat med innan start och vi båda konstaterat att hon borde inte se mig alls under banan.

Jag tänkte inte mer på det utan fortsatte i sakta mak. Överlag gick det bra - om än lite långsamt. Men det var ju förstås väntat. I mål upptäckte jag att den där kolbotten spökat för många och det hade varit en hel del bommande. Redan i skogen hade jag insett att Johan nog skulle ha lite problem med orienterandet med men inget att tänka på just för tillfället. 

Jag dominerade andra kontrollen! Inte nog med att jag tokvann sträckan, just då ledde jag faktiskt klassen (okej att det snabbt gick över). Hur som haver.. jag fick med mig en DM-plakett hem! Min allra första. Ett litet DM-brons till lilla jag!

Min käre äkte man då? Jo han älskade skogen länge och sjunde kontrollen alldeles speciellt mycket. Så han var borta i skogen.. och borta i skogen.. och borta i skogen.. Stabilt fortsatte han med traditionen mamma startade med när jag för många år sedan vann KM i min gamla klubb. Det är enda gången jag vunnit ett KM och jag belönades på plats på tävlingen med en liten statyett (medaljen fick jag senare vid årsavslutningen). Men var någon i min familj där och hurrade fram mig? Nä! För mamma var kvar ute i skogen och syrran satt och kurade i en lada för att prata vägval med en klubbkompis. Så inte fanns Johan på plats för att se mig ta emot mitt DM-brons, nejdå! Han var förstås kvar ute i skogen.

Så jag fick plågas i solen ännu en gång i väntan på Johan.

Lite humor från duschen förresten, en av damerna (från någon annan klubb, svårt att veta vem, hon var ju naken, ingen klubbdress i sikte där inte) såg lite frågande på mig och undrade: "Gick inte du på kryckor alldeles nyligen?"

Den omedelbara läkningen av foten har gått mycket snabbare än väntat och jag är glad att veta att jag med omsorgsfull tejpning faktiskt kan "springa" några fler tävlingar innan säsongen är över. Men snart börjar jag med sjukgymnastik och en alldeles för lång rehabilitering. Dumma fötter!

I alla fall, jag vet att vi var en liten klass, men jag gjorde ett bra lopp så jag tänker ändå vara glad över att jag igår kväll fick maka plats i mitt prisskåp för mitt DM-brons i medeldistans!