Det har gått upp för mig att den här lägenheten antagligen aldrig kommer bli fullt iordningställd innan det blir dax för oss att flytta härifrån. Framför allt så kommer inte bara jag utan även Johan som flyttade in två år efter mig ha bott längre tid med kaos än med ordning även om vi faktiskt lyckas strukturera upp. Så hur blev det så här?
Flytten var dömd från allra första början, jag trodde i min enfald att genom att snällt ha hjälpt folk att flytta genom åren så skulle jag ha gentjänster att inkassera när det så var min tur. Men rekryteringen av hjälpsamma händer gick sämre än sämst och då flög till sist pappa upp för att hjälpa till. Mamma var "tvungen" att vara kvar hemma för att städa inför syrrans stundande besök. Med tanke på att pappas rygg inte är konstruerad för att bära tunga saker (vilket jag inte var införstådd med förrän han vägrade bära möbler) så undrar jag lite varför de egentligen inte gjorde tvärtom, att mamma hjälpte mig med flytten och pappa städade deras hus.. Men men, så blev det inte.
Min redan minimala bärstyrka blev sedan ytterligare decimerad när en person rapporterade någon slags magåkomma på flyttdagsmorgonen, vilket fick mig att gå i taket för det var ju där jag ätit middag kvällen innan! Nåväl, min stenmage klarade sig i alla fall och flytten blev genomförd med bara lite lagom hånande över innehållet i mitt studentrumsförråd som jag inte haft möjlighet att gå igenom alls innan flytten utan allt fick följa med i befintligt skick. Lite hjälp med montering av nyinköpta möbler fick jag också innan pappa åkte hem igen.
Då de tidigare hyresgästerna haft en hund som krafsat sönder parketten i vardagsrummet så hade de beställt slipning och omlackering innan de flyttade - som förstås inte hunnit bli av och som istället jag fick boka in efter att jag flyttat in. Turligt nog fick jag till det så att de kunde fixa det när jag tog paus från flyttstöket och åkte ner för att fira min kusins student. Men detta innebar förstås att ingenting kunde ställas in i vardagsrummet vid flytten så alla kartonger hamnade i de andra rummen.
Väl nere i söder så skulle jag bestämma vad av mina saker där som jag skulle ta upp till lägenheten men det spårade i vanlig ordning ur fullständigt, jag blev som så många gånger förr less på hela situationen och bestämde mig för att varenda pinal av mitt skulle ut ur barndomshemmet. Det motsvarade 67 kartonger av varierande storlek samt en hel del möbler. Mycket totalt osorterat från hela min uppväxt som definitivt hade behövt mer genomgång än de få dagarna jag packade ihop prylarna på. Flyttlass beställdes och sakerna kördes norrut.
Uppe här så blev det lite rokad, syster med familj skulle komma och hälsa på senare så alla kartonger från hobbyrummet åkte nu ut i det omlackerade vardagsrummet och staplades åt sidan så ett gästrum frigjordes och lite smått började fler möbler monteras.
Men här uppstod det verkliga bekymret, inte nog med att jag hade haft svårt att rekrytera personer att hjälpa till med flytten, det visade sig vara ännu mera omöjligt att hitta folk som ville hjälpa till med en möbel eller två. Faktum var att folk till och med vägrade komma över och hälsa på om jag inte på förhand lovade att inte sätta dem i arbete.
Så fixandet med lägenheten stannade upp, jag tappade sugen. Jag vet inte hur många möbelinstruktioner som jag ignorerat där det stått att man ska vara två för att bygga ihop. Jag har burit en fullhöjdsbokhylla själv tvärs över hela lägenheten (ville ju inte repa den fräscha vardagsrumsparketten). Efter att ha monterat den gigantiska rumsavdelaren själv och haft den liggande på golvet i vardagsrummet i tre dagar medan jag klurade på hur fan jag skulle kunna resa den så tröttnade jag en kväll på hindret och med hjälp av mitt gamla leksakssvärd så fick jag fram tillräckligt med fingerutrymme för att få ett handtag och av ren ilska reste jag den där sabla hyllan. Johan kan inte fatta hur jag gjorde det.
Men mestadels så levde jag bara i röran.. Efter att ha fått igång TV och hemmabio så parkerade jag mig i min begagnade plyschsoffa och bara gjorde ingenting alls.
Sen kom Johan.. och med Johan kom fler saker.. och även om vi strukturerat om en del, faktiskt rensat lite och slängt lite så är det alltjämt ganska så totalt mycket kaos för ingen av oss orkar riktigt med det. Och även om den här lägenheten alltid kommer vara vårt första gemensamma hem så kommer den samtidigt alltid ha dåliga vibbar för min del. För det var i den här lägenheten jag lärde mig exakt vilka begränsningar man har som ensam och att de jag trodde var mina vänner.. ja det gällde bara så länge de inte behövde hjälpa mig med något.
