Kroppsformsinsikt!

Okej, för några dagar tog jag och ställde in min julklapp efter mina mått, få saker ger så pass stor insikt i hur ens figur ser ut som att fysiskt se det framför sig. Även Johan har snokat runt kring dockan och konstaterat att jag tydligen har päronfigur. Jag hotade i vanlig ordning med att på måndag inleda en nyttighetsregim där även hembakat skulle ut från menyn (köpegodis har vi redan slutat med efter att ha konstaterat att julen blev lite väl sockersöt så nu har vi stopp fram till påsk).

Nåväl, mått i all ära, dockan såg lite naken ut så jag flyttade över P-fracken dit, dock visade den sig vara lite för tung för även när jag ställer in min höjd så sjunker den ihop lite. Men fracken behöver lagas och kompletteras så det är klart den ska hänga på dockan och nog ser det snyggare ut att ha fracken framme i vardagsrummet jämfört hänga bakom arbetsrumsdörren!

Får se om jag verkligen orkar ge mig på en regim för att jobba med mina mått, lite träning skulle ju inte skada men förutom att vi är allmänt dåliga på att äta på fasta tider så är måltiderna ganska så bra redan. Även om sötstoppet infördes främst med mina tänder i åtanke (Johans tänder klarar sig av någon anledning alltid oavsett).

Ännu en arbetsmarknadsmässa!

I år orkade jag dock inte med att engagera mig, jag har sett så många brister de senaste åren och ingen har brytt sig om att åtgärda dem heller trots att jag åtskilliga gånger påtalat dessa. Det enda som hänt är att chaufförerna numera får tjocktröjor istället för piké-tröjor, något som infördes baserat på min idé precis när jag inte längre var chaufför.

Men jag lyckades till slut masa mig iväg på mässan och gå runt och plocka på mig lite material och delta i några tävlingar och jag gick ifrån årets mässa med äran i behåll. Traditionen är levande tack vare HardTech som i sin tävling förärade mig denna fina kökskniv.

Dock måste jag skämmas lite, tävlingen gick ut på att gissa balkens vikt och jag utgick ifrån mjölkpaketstestet, vi vet alla hur tungt ett mjölkpaket är så då är det "bara" att avgöra hur det man håller i handen står sig gentemot ett mjölkpaket. Det rätta svaret var 1,19 kg och jag uppskattade vikten till 1,17 kg, jag har uppenbarligen legat av mig något. Nåväl, vinstsviten står sig även detta år och ja, jag fick faktiskt med mig lite vettig företagsinformation med och tips på jobb jag borde söka.

Biografiernas tid!

Det är inte bara många biografier som kommit senaste året, just nu är det framför allt Barnens tid, barn till kända personer (i vissa fall barn som blivit omnämnda i sina föräldrars verk) ger nu ut sin version. Det skapar givetvis viss debatt. Anna Wahlgren bemötte Felicia Feldts bok med orden: "Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen i familjen i stället." Fast en person som redan skrivit om sin familj kanske inte borde ta sig de orden i sin mun. Men poängen finns förstås kvar och den är ständigt närvarande i debatten. Många författar lånar ur sitt liv när de skriver och hur är det egentligen för de som blir skrivna om? Men om man vänder på det? Om man har försökt tala med sina närmaste och de inte vill? När de har vägrat att lyssna. Då borde det väl vara fritt fram att sätta vad man vill på papper. Eller? Vilken respekt och hänsyn ska man visa människor som inte ger respekt tillbaka?

Som steg i att bryta min kvartslivskris funderar jag allvarligt talat på att ta ett äkta sabbatsår från allting och ge skrivandet en seriös chans. Om jag misslyckas, då har jag åtminstone försökt och kan förhoppningsvis lämna drömmen bakom mig en gång för alla och gå vidare med mitt liv in i ekorrhjulet. Och lyckas jag så slipper jag bry mig om den tråkiga vardagen och kan bosätta mig i min egna lilla värld. Fast det är klart, om jag lyckas så kommer jag alltid förbanna mig själv för att jag inte gjorde slag i saken för flera år sedan. Hur man än gör så blir det fel på något vis.

Quarterlife crisis!

I söndagens DN stod det om ett nytt begrepp som myntats på sistone, kvartslivskrisen, till skillnad från medelålderskrisen som brukar fokusera på "vad har jag gjort med mitt liv?" så handlar den här krisen mer om "vad ska det bli av mitt liv?". Den här är då konsekvensen av att ha många valmöjligheter i livet, att kunna bli precis vad som helst och det är just detta val som skapar ångesten. Den beskrivningen stämmer bra mycket bättre in på mig än en simpel 30-årskris. För faktum är nog att jag haft en kvartlivskris ungefär ända sedan jag tog studenten. För jag står fortfarande och stampar och undrar vad fan jag ska göra med mitt liv?

Jag gjorde misstaget att lyssna för mycket på andras åsikter om mitt liv och har därför fattat många beslut utifrån vad jag borde göra, med min fallenhet för matematik så borde man så klart bli ingenjör. Fast med handen på hjärtat så har ingenjörsyrket aldrig lockat mig, jag visste knappt vad en ingenjör gjorde när jag sökte utbildning och jag tycker begreppet är minst lika luddigt idag. Och jag var för feg för att våga byta riktning då mitt enda egentliga livsmål sedan jag var 15 år var: "tjäna pengar, bli oberoende av alla andra!"

Det här var anledningen till att jag stövlade vidare direkt efter gymnasiet på en ny utbildning, i steget tjäna pengar och bli oberoende så hade jag definierat utbildning som den magiska nyckeln. Efter att senare i livet ha sett många gå direkt från gymnasiet till jobb så är det klart att man kunde valt en annan väg. Problemet är att exakt varenda karriärsdröm jag har haft så har folk slagit ner på den: "men inte kan du vilja jobba med sånt, du måste satsa högre", "det där yrket har ingen framtid, det finns inga jobb, välj något annat", "men usch fy, du kan inte mena allvar", "det där kan man inte försörja sig på".

Krossade drömmar gör det onekligen lite jobbigare att ta sig framåt och då jag alltid burit med mig känslan av att det är fult att ge upp så har jag heller aldrig riktigt slagit in på en annan väg. Jag har fortsatt harva framåt efter en titel som egentligen inte intresserar mig. Och nu är det för sent! Jag kan inte välja en annan väg, en ny utbildning tar för mycket tid och pengar i anspråk och jag har egentligen varit skoltrött sedan jag var 18 år.

Så var lämnar det mig? Jo, mitt i en livskris och det ständiga frågetecknet, vad ska jag göra med mitt liv? Grundmålet har numera totalt havererat, inte nog med att jag inte tjänar några pengar, genom att gifta mig så har jag dessutom bekräftat min beroendeställning av en annan människa. Fast det är klart, till viss del så har ju min syn på livet förändrats rejält sedan jag var 15 år. Och att vara beroende av en partner man själv har valt är rätt så stor skillnad än att vara hemmaboende hos sina föräldrar.

Tjugondag Knut ska julen städas ut!

Okej, jag orkade inte i fredags men igår när Johan sov städade jag ut allt julrelaterat, stoppade ner det i lådorna och stuvade undan dem i förrådet igen. Det enda som inte är helt bortplockat är kalendern för jag behöver komma åt min LEGO-låda och Johan har ett berg med saker i vägen. Men allt LEGO är nedstoppat i en låda i alla som bara väntar på att plockas undan.

Nackdelen med att städa ut julen när man bor i Luleå är att det ser så fruktansvärt trist och mörkt ut när adventskalendern stuvas undan, bara för att julen är över så är det ju inte magiskt dagsljus speciellt länge ändå.. Men jag löste det genom att packa upp Johans julklapp ifrån mig åt honom (han sov fortfarande), så nu står den nya lava-lampan i köksfönstret och lyser upp!

Lite ljus i januari-mörkret!

Johans spökstrumpor!

Okej, jag hatar Johans jobbstrumpor! Det var jag som köpte de för att han skulle ha bra strumpor som höll värmen och leder bort fukt. Så han inte skulle frysa på jobbet alltså. Johan fick tre par och de där sex strumporna har gett mig huvudvärk sedan dess. Omedelbart försvann en strumpa! Varje gång vi tvättade så fanns det bara fem strumpor, hur förstod jag aldrig. Man kan ju tycka att användningen borde handla om jämnt antal.

Så slutligen accepterade jag att en strumpa verkligen var försvunnen så när det gick hål på en annan så tyckte jag att vi bara slänger den, så det blev jämna par igen. Tror ni inte att Johan då omedelbart hittar den saknade strumpan och så är det udda antal igen!

Och vad har nu hänt? Vid dagens tvätt var det i vanlig ordning fem strumpor i tvätten, såsom det alltid varit. Men vad är det värsta? Vid tvättsorteringen så uppdagades en strumpa som hamnat i fel tvättkorg så på något vansinnigt skumt vis så har Johan sex strumpor igen! Hur går det till? Hur återuppstår en strumpa?

Hur var det nu egentligen?

Emellanåt så kommer det veckotidningar min väg, Hemmets veckotidning landade i mitt knä häromdagen och jag slukar innehållet som värsta tanten. Men i själva verket har jag inte så många tantfasoner. Johans kompis Marcus fick en fin aha-upplevelse här i höstas. Han hade äntligen fått ihop det.

- Det är du som är kvinnan i ert förhållande! Och pekade på Johan.

- Och det är du som är mannen! Och pekade på mig.

I Hemmets veckotidning finns det förstås en sida dit läsarna kan skicka in roliga historier och jag lånar en den här veckan:

Så här känner jag det varje gång Johan går över till Marcus. För han ska inte "vara borta så länge", för de ska "bara dricka kaffe och prata lite". Så om Johan är kvinnan, blir då Marcus hans väninna?

Kylan är slutligen här på riktigt.

Johan kom hem i tid från jobbet idag, det har inte hänt så ofta på sistone då han på grund av snön alltid blivit fast någonstans och det tagit extra tid. Men i natt så snöade det inte, istället sjönk temperaturen, och den fortsatte falla..

Så när jag gick till skolan i morse var det helt plötsligt -20 grader. Det var bara att leta fram alla riktiga vinterkläder och bylta på sig det ena lagret efter det andra och rulta iväg som en Michelin-gubbe. Det här är visserligen säsongens andra köldknäpp men den förra var ju för en månad sedan och det måste gå några kalla dagar innan man vänjer sig. 20 minusgrader är ju inte egentligen kallt, men de första dagarna så känns det kallt.

Statistik från spionfiltret!

Under förra året så skrev jag färre inlägg men fick ändå fler läsare till bloggen, faktum är att alla månader utom maj genererade över 100 unika läsare (maj med sitt enda inlägg landade på 98 läsare). Med tanke på att jag skriver sporadiskt så ser jag det som rätt okej siffror. Den absoluta toppen under förra året var i v 35 då jag hade 136 unika besökare - det var förstås den veckan vi släppte bomben att vi gift oss..

Men av någon anledning så var det november månad som lockade mest besökare med 222 unika läsare. Har ingen riktig vettig förklaring till det, jag var extra bitter då men bitterhet kanske säljer, vad vet jag?

Nu får vi se var det nya året tar mig och om det blir några läsare som följer med på de fortsatta äventyren.

Foton till höger och vänster!

Beställde innan nyår en hel drös (okej bara 100 st) papperskopior från min gedigna mängd digitalfoton. Jag hade fått ett erbjudande som var tveklöst superprisvärt och jag ville framkalla alla bilder som var förlovnings- och bröllopsrelaterade så jag har allt material jag behöver för att pyssla ihop bröllopsboken. Johan och jag började nämligen med en anteckningsbok när vi förlovade oss som vi (okej mest jag) har skrivit i allteftersom något bröllopsrelaterat har dykt upp, där finns allt från hindersprövning och efternamns"diskussionen" (jag diskuterar inte saker där utgången redan är bestämd från början) till klänningsjakt etc. Vi har även fotat steg utmed vägen och jag har sparat på klädetiketter och lite allt möjligt annat. Allt som behövs för att göra en ordentlig minnesbok. Nu återstår "bara" att få tid att faktiskt jobba med boken.

Dock så blev det bilder över så jag gick även igenom massa andra bilder för att välja ut lämpliga foton att framkalla, foton som skulle göra sig bra inramade på fotoväggen t ex. Jag vet att jag är skapligt fotogenisk, och har alltid varit det. Ser jag en kamera så ler jag automatiskt, det gjorde jag redan när jag bara var några månader gammal. Efter att ha förföljt syskonbarnen med kameran i jakt på bra bilder så vet jag att det är långt ifrån en självklarhet att få en unge att le när man vill ta bilder.

Från förra sommaren fanns det lite familjebilder på datorn, vi var ju alla samlade för morfars begravning. Det är intressant att studera foton där familjemedlemmar står uppställda, man ser likheter och man ser skillnader. Personligen blir mitt ego stärkt av familjebilder, för efter alla dessa år, allt jävla skitsnack om min vikt hela uppväxten, det är ju inte jag som har tydlig dubbelhaka, det är ju inte jag som har en tjock hals, det är inte jag med bilring kring midjan. Jag må ha mina trivselkilon men jag är fan inte den tjocka längre!

Ännu ett nytt år!

Nyårsafton tillbringades rätt så lugnt på hemmaplan, alla vi brukar umgås med var bortresta över nyår och vi orkade inte engagera oss i någon mer seriös aktivitet. Överlag var det många år sedan som någon av oss var delaktig i ett större nyårsfirande, det verkar helt enkelt inte hända längre. Men för min del passar det rätt så bra, nyår är ännu en "högtid" som jag tidigt blev bitter kring. Saken är att jag aldrig riktigt gillat nyår, min allra första dagbok som jag fick i julklapp 1987 har sitt första inlägg från just nyårsnatten och jag beklagar mig över alla smällare och raketer. Redan då var jag benägen att ge upp mina ambitioner snabbt, jag skulle skriva i min nya dagbok varje dag så det sista inlägget i den boken är av förklarliga skäl två meningar den 18 januari.

För jag har ju som så många andra lovat guld och gröna skogar på nyårsnatten och det har tveklöst blivit pannkaka av precis alltihopa. Sedan kom bitterheten också, min bitterhet kring nyår dök faktiskt ner i mitt liv tidigare än min tveksamhet kring jul, många år innan jag insåg att det vilade en förbannelse över min födelse/dag/.

Året var 1997, jag gick mitt sista år på gymnasiet, min sommar i Australien hade gett mig precis det självförtroende jag behövde för att orka slåss mot min ena klassföreståndare som vägrade se mina förmågor. Men allting ändrades vid nyår, jag insåg att jag var oviktig, bortglömd och utbytbar. Jag tillbringade min sista termin på gymnasiet i ett vakuum, jag avskydde skolan och jag ville inte vara hemma. Så istället satt jag i timtal på Stadsbiblioteket eller på McDonalds.

Jag har visserligen haft en del rätt så trevliga nyårsfiranden genom åren ändå. Men det är inte heller direkt min favorithelg. Nu när jag tänker efter så är jag tveksam till om jag skulle uppmärksamma en enda högtid om de inte stod i almanackan.