Julstök!

Okej, man måste ju göra ett ryck, imorgon är det första december och jag börjar öppna julkalendrar, alltså måste saker ställas i ordning innan dess. Då städningen i vanlig ordning inte gått som planerat så fick det bli lite nödfix.

Men nu så är julkalendern på plats, komplett med tomtar runt omkring sig:

Lego Star Wars!!

Granen har fått flytta från köket och in i vardagsrummet och jag har också klätt den:

Den fina kruksodlade bordsgranen är redan klädd!

Och jag fick ytterligare en julkalender jag inte räknade med i min pysselbok, ett pussel om dagen!

Ett bildpussel per dag!

Jag visste det!

Följande lilla notis fanns med i veckans nummer av Extra:

Jag gillade verkligen delen med "barn som är lätta att ha att göra med", den här lilla notisen bekräftade något jag känt på mig i sisådär 30 år eller så.

Slutklämmen var intressant med, framför allt då jag redan för många år sedan kom fram till att jag egentligen inte har vänner, jag har bekanta, d v s personer som man kan umgås med, delar något intresse med, men som man inte kan räkna med kommer ställa upp för en den dagen man behöver hjälp.

Är det verkligen folk som fortfarande inte förstått varför vi inte hade gäster på vårt bröllop?

Romantiker eller vaaa?

Johan meddelade idag när jag väckte honom vid lunch att han måste åka på stan, motorvärmarkabeln har tydligen rymt från bilen. Då den legat i baksätet så har någon av oss (den här gången kan jag nog inte ens självklart skylla på Johan) antagligen fått med den ut när vi plockat in eller ut väskor eller kassar och inte märkt att den blivit kvar på marken.

Så bra tänker jag då och påminner Johan om att det är vår tremånadersbröllopsdag och tycker han kan köra förbi Blomsterlandet varpå jag hämtar rabattkupongen på julstjärna och tar fram deras katalog och pekar ut granen jag vill ha. Johan mumlar något om att han faktiskt på egen hand funderat på att köpa blomma och så kommer jag i sann romantisk anda och pekar ut exakt vad jag vill ha. Överraskningsmoment, vad är det?

Kruksodlad bordsjulgran! Kan det bli smidigare?

Nåväl, Johan lyckades lite i alla fall, på vägen hem (jag tyckte att han var borta rätt så länge) så åkte han förbi skivaffären men för ovanlighetens skull så kom han hem skivor till mig och inte bara till sig själv! Han i stort sett länsade butiken på Smokie-skivor genom att köpa tre LP-skivor från 70-talet. Och genom ett slag så ökade han mitt ägande av LP-skivor med 250 %. Det där är en punkt där det faktiskt känns som om vi tillhör olika generationer trots att det bara skiljer dryga två år mellan oss. Johan har en hel back med LP-skivor och långt ifrån alla är ärvda medan jag äger nästan ingenting. När jag kom upp i tonåren och började köpa musik själv så hade CD-skivor precis slagit som det huvudsakliga formatet så istället för att samla på mig massa LP-skivor så la jag grunden till en skapligt stor CD-samling. Strax efter att jag fyllt 15 år så hade jag dessutom fått ihop tillräckligt mycket sparpengar (sista klumpen tack vare en väldigt generös praktikplats som gav mig 1000 kr för två veckor trots att det inte fanns något som helst tvång på avlöning inom skolpraktiken) för att köpa mig min första egna stereo - som hade radio, dubbelkassett, CD och LP. Det är ju bra om man faktiskt kan lyssna på sina CD-skivor med. Numera är det knappt något som fungerar på den.. den vill inte läsa CD-skivor ordentligt, gillar bara en del LP, men kassett och radio fungerar ännu finfint. Då Johans LP-intresse skjutit rejält i höjden på sistone så har jag en känsla av att en vacker dag inom snar framtid så kommer han komma hem med en ny LP-spelare.

Jag frågade Johan om det här var den nya ribban på presenter, men då fick han något panikslaget i blicken och viftade avvärjande. Det var fina presenter men jag kan nog inte räkna med det för ofta...

Vad fick då Johan i bröllopsdagspresent? Jag har bestämt mig för att inte köpa saker om de inte är grymt nödvändiga och överdrivet genomtänkta. Men man kan ge fina presenter ändå. Så Johans present är vad som hänger i köksgardinen! En pepparkaksadventskalender! Dock måste jag erkänna att jag skulle behövt träna på att spritsa kristyr (samt behöver en bättre sprits...), för en del siffror ser rent ut sagt förjävliga ut! Men Johan blev glad och det är ju huvudsaken!

Julpyntat!

Efter att köket blev städat igår så åkte lite julpynt fram, efter lite botanisering bland dukarna så bytte jag även till en nästan juligare duk.. eller tja.. den är röd i alla fall! Fast jordgubbarna kanske är lite fel säsong. Men julbordstabletter har vi i alla fall! Så de åkte fram med.

Så även om övriga lägenheten ser lite si och så ut, köket är klart för julen i alla fall!

Efter en liten tur till affären så fick jag faktiskt ihop fyra oanvända ljus till adventsljusstaken med. Det såg lite lesset ut med två ljus som redan var till hälften nedbrunna.

Nya sätt att kommunicera på.

Johan har vissa ovanor, inte egenheter utan regelrätta ovanor! En av dem är att använda köket som en slags förlängd hall, han tar av sig skorna i hallen men fortsätter sedan upp i lägenheten och där hamnar resten. Det är inte ovanligt att både en och två jackor hänger på stolsryggarna, mössa, vantar och keps på köksbordet.

Jag tycker inte om sånt! Min huvudsakliga anledning till att jag inte vill ha köket mer belamrat än nödvändigt (det här gäller även staplar av disk) är att jag vill aldrig behöva börja med att städa om lusten faller på att skapa i köket. För då hinner man tröttna innan man kan sätta igång på riktigt. Jag lever alltså efter principen (i köket åtminstone) att man städar undan när man är klar istället för att tvingas röja när man ska sätta igång.

Det där med jackorna är det som stör mest, ytterkläder hör inte hemma i köket! Så enkelt är det. Så jag säger till Johan och han lovar att bättra sig och nästa gång han kommer hem är det likadant igen. Den här veckan lovade Johan dessutom att hålla extra rent i köket så jag kan sätta igång att baka ut pepparkaksdegen så snart jag behöver en paus från allting annat. När man bakar saker som kräver alla plåtar i rotation är yta A och O, det räcker inte med ren spis och bänk utan även avlastningsområdet bordet måste med. Då vill man absolut inte ha några jackor i vägen!!

Men när jackorna återigen var på plats i köket (i sällskap med keps på bordet) så bestämde jag mig för att pröva en ny väg av kommunikation. Jag kontrollerade så ingen av Johans telefoner låg i fickorna, sedan fick jackan ta sig en flygtur nerför trappan och kepsen landade ovanpå. Johan blev lite paff först över mitt kreativa sätt att "tjata" på. Så frågan är nu, om jag konsekvent skickar ytterkläder nerför trappan och Johan måste plocka upp dem, kommer han förr eller senare sluta släpa in hela ytterklädsarsenalen i köket? Och vad händer den dagen vi flyttar och inte längre har hallen en trappa ner från övriga boendet?

Den här nya metoden känns rätt så bra i alla fall, det är härligt frigörande att hiva ner något för trappan och det är ju bara svarta jackor det handlar om! Inget som vare sig blir smutsigt eller går sönder!

Morgongåvan har fått jobba!

Så igår använde jag mitt multiverktyg för första gången, jag slipade bort limrester och putsade till för att sedan limma på nytt och spänna med cykelremmarna för att se om köksstolarna kommer hålla nu. Först trodde jag att det var minst lika drygt att laga stolarna trots bra verktyg, fast redan på andra stolen insåg jag att så var inte fallet - jag bara råkade börja med den allra jävligaste stolen av allihop!

Priset man betalar för att flytta till Luleå.

Jag planerade aldrig att flytta till Luleå, när det var dax att söka mig en vidareutbildning så gjorde jag vad som förväntades av mig, det var min plikt med matematik och fysik som mina (då) bästa ämnen att söka mig civilingenjörsutbildning. Logiskt var att välja Teknisk Fysik som det första uppenbara alternativet, som back-up hade jag Elektroteknik, jag hade trots allt gillat min högstadiepraktik på Jensen Elektronik AB som jag var på i åttan. Även om mamma sa då när jag kom hem och sa att jag trivdes med arbetet och kunde tänka mig det i framtiden "att jag måste satsa högre". Ironiskt nog var det samtidigt en tjej från gymnasiets elprogram där på praktik, ett program som dög för min lillebror att läsa. Men jag måste satsa högre.

Det enda undantaget när jag fyllde upp min ansökan med varenda Teknisk Fysik och Elektroteknik som jag kunde hitta på lärosäten jag kunde tänka mig att bo på var att jag som så många andra med drömmar även fyllde i Rymdprogrammet. Samtidigt fyllde jag i ansökan för några ställen i USA, jag hade inte skrivit SAT för skojs skull. Jag övervägde att dra till Australien efter höstterminen, jag hade ändå laddat även med TOEFL. Jag hade många spretiga drömmar som egentligen hade en enda sak gemensamt - komma bort! Jag har haft ett tydligt mål ända sedan jag var 15 år, bli oberoende och flytta hemifrån.

Felet med mina planer var flera, jag var grymt skoltrött efter gymnasiet och jag ville egentligen bara ägna sommaren åt att fundera på vad jag skulle bli av med mig själv, jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur jag tog mig igenom den sista terminen innan studenten. Jag trivdes ju verkligen ingenstans, inte hemma och inte i skolan, Stadsbiblioteket och McDonalds var mina hem. Men någon lugn sommar var inte att vänta, mamma hade bestämt att jag skulle jobba. Intressant nog tvingades aldrig mina syskon att sommarjobba efter att de tog studenten, bara jag.

Så jag skickade iväg massa ansökningar, fick en massa nej men så fixade pappa in mig på Postgirots utlandsavdelning och jag lärde mig allt om att registrera betalningar till utlandet. Jag var förstås duktig på det, jag har aldrig haft ett jobb jag inte har lärt mig snabbt och skött ordentligt. Jag är verkligen supertråkig på den punkten. Men någon tid att reflektera över livet fanns förstås inte och hemma växte pressen.

Det första antagningsbeskedet kom och jag var reserv på varenda utbildning jag sökt, givetvis måste just jag ta studenten ett år med högt söktryck (som skulle sjunka stadigt för varje år därefter), så det var bara att sätta sig och sovra, jag var tvungen att välja vilka utbildningar jag ville stå kvar på så bara att göra en matematisk uppställning baserat på vilket reservnummer jag hade och hur många studenter som togs in på de olika utbildningar.

Sedan kom beskedet från USA, att jag faktiskt var antagen i San Fransisco. Det där var egentligen nådastöten för mig, mamma och syrran hårdbevakade min post hela sommaren, var på mig som hökar vid varje nytt studie-relaterat brev jag fick. Mot slutet av sommaren satt syrran och läste högt ur platsannonserna åt mig, allt för att komma på vad jag skulle göra under hösten.

Vad ingen gjorde var att faktiskt fråga mig vad jag ville..

Jag tackade nej till San Fransisco, jag var inte säker och det kändes som en dyr chansning (med tanke på hur många semi-produktiva studie-år jag haft i Luleå så kanske det faktiskt hade varit avsevärt billigare att dra till USA).

När andra antagningsbeskedet kom och jag nu var första reserv till Luleå så blev det ännu värre. Mamma var på mig dagligen "men ring och prata med dem", jag försökte förklara att studieplatserna går inte till den som tjatar mest utan till den som står näst i tur. Att vara första reserv är faktiskt ingen garanti för att få påbörja en utbildning.

Så dagen efter uppropet kom samtalet från Luleå som meddelat mig att jag nu hade en studieplats om jag ville ha den. Jag har aldrig drömt om att bli civilingenjör, jag vet fortfarande inte om jag vill bli civilingenjör. Men just i denna stund visste jag bara en sak med säkerhet, jag måste ut ur det här huset! Så jag packade två väskor, tog min laptop i ena handen och klarinetten i den andra och åkte för att börja ett nytt liv i Luleå.

Jag ville egentligen sluta på en gång, det kändes ju katastrofalt dåligt redan från början. Men mirakulöst så klarade jag båda mina första tentor med god marginal och fick då för mig att om det inte är jobbigare än så här då kan jag nog göra det här. För det är rimligen steget från gymnasium till universitet som är svårt, vem fan räknar med att det är från lp1 till lp2 det blir tungt? Av olika skäl blev det värre utmed vägen men ge upp har aldrig varit ett alternativ för vad skulle jag göra istället?

Och priset för Luleå var dessutom högt, folk ser det som världens ände, man blir isolerad från alla, släkt, vänner, ja precis alla. Vissa visade i början ett måttligt intresse, men allt umgänge måste snart initieras från din egna sida. Om man åtminstone flyttat till något spännande ställe så hade folk själva föreslagit att de skulle hälsa på men nej då. Så efter ett tag tröttnar man på att tjata, jag har hört varje ursäkt som finns varför det inte går att åka till Luleå för att hälsa på. Den ena sämre än den andra. För det är inte långt, det tar inte ens 1½ timma med flyg från Stockholm och bokar man i vettig tid kostar biljetten dessutom bara några hundralappar.

Så allt eftersom tiden går så försvinner man ut i ett ingenstans, ingen räknar med att man ska komma på något längre, man bor ju så långt bort. Så man får inte ens en inbjudan, eller får veta det i sista minuten och då stämmer det ju, man kan inte komma. Ironiskt nog så kunde man varit med om folk bara valt att kommunicera med en ordentligt från början. Man glider undan både släkt och vänner, det är ingen som ens frågar efter en längre.

Dagen då man bara tröttnar på alltihopa blir till slut faktum, de nära vännerna är för länge sedan försvunna, de man hade sedan tidigare borta, de man skaffat i Luleå har flyttat igen, för det är ju så det är, ingen stannar i Luleå längre än nödvändigt. Utom jag då, som oavsett hur jag trivts aldrig sett det som ett alternativ att flytta, för var ska jag ta vägen? Vad ska jag göra?

Egentligen har jag aldrig sett det som att jag flyttade till Luleå, vad jag gjorde var att fly Stockholm. Därför bestämde jag mig för väldigt många år sedan att jag tänker aldrig fly igen, nästa gång jag rotar om mig så är det för att jag vill till det nya stället, inte för att jag vill bort ifrån Luleå.

Bröllopskorten!

Har med närmast militärisk disciplin fått Johan att ta fram adresser till sin del av släkt och vänner han vill skicka "så-här-såg-vi-ut-när-vi-gifte-oss-och-du/ni-inte-var-med"-kort. Själv har jag då förstås klippt och limmat varenda kort själv och gjort i ordning alla adressetiketter. Och stått som en hök bakom Johan i affären så han skulle komma ihåg att köpa frimärken. Häromdagen fick jag också beordra Johan att skriva under varenda kort.

Det visade sig att desto finare kuvert man köper, desto sämre är limmet men nu är alla kuvert med äckligt lim igenslickade, adresserade och frankerade! Nu ska vi se om det tar lika många dagar att få iväg dem till brevlådan som det gått att komma till skott att göra klart dem.

Nu till nästa stora jobb, att skicka in bröllopsannons till tidningarna, men det skapade nya problem, för Johans hjärna blir nollställd när man ber honom om en vettig formulering.. På vissa punkter är vi faktiskt ett väldigt stereotypiskt par.

Chokladutmaningen

Innan helgen så kände både Johan och jag oss lite sega så vi köpte hem varsin chokladkaka, med det hårda kravet att man inte skulle få nalla från den andra när ens egna var slut. Johans chokladkaka försvann i stort sett omedelbart "den kan ju få skinn på sig". Jag har däremot haft de sista tre raderna orörda sedan i fredags. Det här fascinerar Johan, han har svårt att förstå hur jag kan röra mig hemma, hämta saker ur kylskåpet, hela tiden medveten om att det finns choklad där - men inte äta av den!

Faktum är att Johan pillar på min choklad oftare än vad jag gör, för att kontrollera hur mycket det finns kvar. Det här gör det förstås ännu roligare för mig att bara låta bli chokladen. Jag har ingen riktig söttand så jag kan utan vidare avstå från godis och choklad (fick höra en berättelse för ett tag sedan där det tydligt definierades att choklad inte ingår i gruppen godis). Att Johan dessutom får sockerfnatt då och då, men vet att han inte får röra min choklad roar mig ännu mer. Jag är sugen att på pin kiv bara låta chokladen ligga några veckor, bara för att bevisa det "omöjliga" för Johan - bara för att man har choklad hemma så måste man inte drabbas av chokladråttor!

Experiment hushållsarbetesstrejken...

Idag blåstes strejken av och jag satte omedelbart igång att plocka undan och fixa med en del saker. Strejken var inte den bästa idé vi har kommit på men den var väldigt lärorik.

Till att börja med så behöver man faktiskt lite hushållsarbete vid sidan av studier och arbete, det skingrar tankarna och gör det lättare att fokusera. Att bestämma att en person ensam ska sköta allt hushållsarbete under en viss tid är alltså inte direkt smart.

Johan brukar mysa vid tanken att det ofta framstår som om han skämmer bort mig, att han är den duktige moderne mannen som faktiskt driver ett hushåll i stort sett ensam. Med tanke på hur både disk, tvätt och sopor travats på hög under veckan som gått så har Johan fått insikten att jag faktiskt gör en hel del, främst det där lilla småplocket som gör att det inte uppstår stora berg och travar.

Så även om experimentet inte var helt lyckat så kan man ändå dra en tydlig slutsats, ett hushåll drivs bäst när alla hjälper till!

Kvinnlig list

Johan både jobbar och sover på udda tider, vilket ibland ställer till det och han är inte trött och kan inte sova när han som mest borde. Då är det min uppgift att i egenskap av välmenande hustru lura honom att somna i alla fall.

Det mest effektiva är att vädja till det inre motsträviga barnet som finns i varje man.

"-Kan du inte sova? Så bra, då kan du ta hand om disken, gå ut med soporna, vika och lägga undan tvätten samt dammsuga i köket!"

Vips har den äkta mannen försvunnit in i sovrummet och bäddat ner sig! Hushållsarbete är och förblir det stora straffet - oavsett ålder!

111111 - det här med datum..

Jag har aldrig förstått mig på folk som förlovar/gifter sig på så kallade stordagar, nyår, alla hjärtans dag, valborg, midsommar och nu det senaste årtionde de tjusiga sifferkombinationerna. För mig känns det så lättjefullt och opersonligt, som att man inte orkar hitta en "egen" dag utan väljer något annat av bekvämlighet.

Själv har jag aldrig haft någon riktig relation till dessa stordagar heller, jag har aldrig firat alla hjärtans dag - oavsett mitt aktuella civilstånd. Jag har inte sett vare sig valborg, midsommar eller nyår som speciellt romantiska dagar utan mer rena festliga inslag i vardagen.

För min del rådde det aldrig något tvivel om vilka dagar jag ville att vi skulle ta nästa steg i livet och Johan var inte direkt svår att få med på noterna - det hela innebar ju färre dagar att hålla reda på! Det är så det kommer sig att man förlovar sig en måndag med våffelfrukost och gifter sig en söndag (stora bakissöndagen dessutom). Just vår bröllopsdag är en extra viktig dag för min del, för mig står den dagen för frigörelse av högsta nivån. För det var på just den dagen jag fick min nyckel till min första egna lägenhet! Officiellt hade jag väl flyttat hemifrån fem dagar tidigare men jag gick raka vägen från min familj till en annan familj. Den egna lägenheten kom några dagar senare genom tur och slump. Sedan blev jag visserligen kvar där något längre än jag hade räknat med men ändå.

Slumpen (eller kanske till och med ödet) styrde sedan att det blev på dagen 10 år senare som mitt ensamma leverne bröts av att Johan flyttade in. Inget hade väl egentligen hindrat oss från att vänta in dagens "spektakulära" datum, men det hade inte funnits någon poäng med det. Det är bara siffror baserat på en tideräkning som man i efterhand kommit på inte riktigt stämmer. Det kanske är just därför jag inte förstår folk som väljer sådana dagar, just för att de baseras på en inkorrekt grund. Numerologi har jag ju annars stor förståelse för, jag är trots allt matematiker...

Hushållsarbetesstrejken..

Då jag ägnade förra veckan åt alla äpplena och la massa tid på hushållsarbete så har jag avtalat med Johan att den här veckan strejkar jag från hushållsarbetet. Men han gör det ju inte lätt för mig! Det ser ut som en tromb dragit fram genom köket och jag får inte ställa mig och diska! Det behöver städas i flera rum och det står tvättkorgar lite varstans. Jag börjar misstänka att även om Johan gör en väldigt stor del av hushållsarbetet så är jag nog rätt drivande som arbetsledare. Ingen arbetschef = mindre arbete blir gjort.

Bäst att gå hemifrån så jag inte råkar sätta igång och städa i något hörn. Att det ska vara så svårt att strejka!

Årets julkalender!

Det är spännande tider nu, vilka som blir årets julkalendrar avslöjas till höger och vänster, butikerna har börjat sälja TV- och Radiokalendrarna. För er trogna läsare så vet ni att jag har en personlig förkärlek för LEGO-kalender! Jag har tidigare haft både pirat-kalender och city-kalender men i år föll valet utan att tveka en sekund på Star Wars-kalendern! Tanken var att Johan skulle köpa den till mig när jag var bortrest, men det glömde han bort.. så var vi i leksaksaffären i fredags och oups.. jag hade visst glömt min plånbok hemma så Johan fick äran att köpa kalendern i alla fall!!

Så varje dag i december kommer jag alltså presentera en lucka med Star Wars-LEGO!

Är det bara jag som noterar felskrivningen på boxen? De har av misstag skrivit ut att kalendern är tänkt för åldrarna 6-14 år. Det här är ju lika illa som när de kallade min Tigger-reflex för barnreflex!

Den mänskliga reaktionen

Vad många inte förstår är att det sämsta man kan göra är att trycka ner en person till ett minimum, att ta ifrån den allt av värde. För när en person känner att den befinner sig i situationen att det finns inget kvar att förlora. Det är då den personen blir livsfarlig. För den som har inget att förlora är fri att göra precis vad som helst.

För många år sedan försökte mamma avkräva mig ett löfte att jag skulle vänta till efter hennes död med att skriva min självbiografi, rädsla över hur hon skulle framställas kanske? Sådana löften ger man bara inte, det vore att begränsa sig själv. Intressant nog så arbetar jag just nu med min C-uppsats som hanterar ämnet personlig integritet och att respektera andra människors personliga sfär vid skrivande av biografier. Så jag är väl medveten om vad man ska tänka på.

Jag tar också regelbundet hänsyn när jag skriver här i bloggen, Johan har sista ordet på inlägg som han nämns i. Jag skulle aldrig skriva något i bloggen som skulle såra honom. Det är en kombination av att han är den viktigaste personen i mitt liv men också att han ständigt försöker respektera mig, att han ber om ursäkt när han gjort fel och gör sitt yttersta för att det inte ska upprepas.

Det finns andra personer i mitt liv som ständigt misslyckas på dessa tre punkter, mestadels för att de faktiskt inte ens bryr sig eller orkar försöka. Ändå är jag försiktig med att hänga ut personer, för jag har inte velat vara den personen som gör så. Johan var också noga med att påtala att det inte kommer förändra något till det bättre heller och därför är meningslöst. Han har så klart rätt.

Men som sagt vad, när man pressar en person till stadiet att den har inget att förlora, då spelar det mindre roll vilken effekt saker har. Är man redan stämplad som djävulen så kan man lika gärna leva upp till ryktet så att säga. Och jag skulle inte skriva något annat än sanningen, fast jag vet förstås att det är sanningen (och att andra ska få reda på den) som skrämmer dessa personer mest av allt. Det är helt enkelt mitt sista vapen. Och jag har inget att förlora för den enda konsekvensen är att bli utfryst och ovälkommen - något jag redan är!

Arga Anna vill verkligen slåss!

Jag förvandlas till en uppretad huggorm (precis såna som jag hatar ja) när jag pressas in i ett hörn, jag är så förbannat less på all skiten och att alltid dömas ut som den onda. Så hur långt är jag villig att gå för att ge igen? Eftersom mina upplevelser ständigt förringas till oviktiga och något som jag bara borde strunta i och kunna lämna mig bakom så frestas jag mer och mer att faktiskt slänga mitt förflutna i ansiktet på vissa personer.

För jag har dagböcker, jag har redogörelser. Jag skulle kunna berätta utan att ens behöva leta i minnet för jag kan följa texten ordagrant. Inte ens de är så känslokalla så de skulle kunna blunda för mina ord då. Men vill jag göra det? Vill jag lägga ut mig själv på det viset? Det är en sak vad de förtjänar, vad gynnar mig?

Tack själva!

Den här var faktiskt inte min, jag var inställd på ett öppet sinne och inga motsättningar. Två saker förstörde detta, de förbannade nya reglerna som ännu en gång befäste min roll som en lägre stående varelse och så den totala bristen på respekt.

Ändå är det i vanlig ordning mitt fel, jag biter ihop för att inte förstöra stämningen. Jag väntar till senare för att visa hänsyn. Men på något vis har jag ändå raserat precis allt, även det som var trevligt har tydligen upphört att existera.

Jag ges aldrig chansen att förlåta och gå vidare för den negativa behandlingen fortsätter i all evinnerlighet. Och då det aldrig tar slut så vaknar ständigt allt som är outrett sedan tidigare. Men jag förtjänar tydligen inga svar, jag ska bara hålla käft och blunda för allt. Att smärtan äter upp mig inifrån är det ingen som bryr sig om. Jag är redan avskriven som förstörd, jag förtjänar ingenting alls. Jag är bara skadlig.

Vill jag använda min egen dator och går upp där den står så tolkas det tydligen som att jag ska sova, alla andra hänger i lekrummet dagarna i ända, men jag förväntas bara vilja vara där för sömn trots att mina saker är förvisade dit tillsammans med mig.

Jag tänker inte leka den här leken längre, ni får skaffa er en ny syndabock för den här säger upp sig.

Vad 144 äpplen ger..

I två omgångar har jag rest hem från södra Sverige med mycket äpplen i väskan. Nu senast bestod nog äpplena av närmare 40 procent av min packning. Efter att ha rensat ut de äpplen som hunnit bli dåliga så har jag i slutändan skurit upp inte mindre än 144 äpplen (kan ha varit något fler dock, det är lätt att tappa räkningen). Än mer imponerande är att detta gjordes utan att jag skar mig en endaste gång! Och folk blir rädda av att se mig hantera knivar, hmpf! Okej, jag kapade lite nagel med skalaren men ingen skada skedd.

Var har då alla dessa äpplen tagit vägen?

Allra först var det tvätt-dax!

En väldigt stor mängd torkades i den nya fina torkapparaten. Det här blev ödet för de allra flesta fina äpplena. Ungefär varenda lämplig burk jag hade gick åt till förpackningen av dessa äpplen, någon briljant människa har ju städat ut en massa burkar för att "de tog plats och inte användes". Så när jag behövde burkar fanns det inga..

Före torkning..

..och efter torkning.

En hel drös äpplen slutade i åtta äppelkakor som förutom att mätta mig och Johan har serverats till två gäster vid olika tillfällen. Den stora mängden stuvades in i frysen för att garantera mig och Johan fika ett bra tag framöver.

En hjärtformad till Johan! Den tog slut på typ två munsbitar.

De sista äpplena som var av sämre kvalité tippades i stora grytan för att kokas till mos, mitt första seriösa försök till storkok av mos. Blev rätt okej, hade nog i mer vatten än vad som hade behövts, men inget som inte kaffefilter och durkslag kunde råda bot på och tadaa!!! Det råkade bli två flaskor äppelsaft när jag ändå var i farten!

Allt utom äppelkakorna..

..för de låg redan förpackade i frysen!

Efter den här veckan går jag officiellt i hushållsarbetesstrejk. Johan har blivit informerad att han under hela den kommande veckan (förutom några enstaka plockanden med torkade äpplen från apparaten har han jobbat mest med långa klåfingriga nallande händer när det gällt äpplena) har han ensamt ansvar över allt hushållsarbete! Jag tänker inte lyfta ett finger. Jag måste ägna mig åt studier och arbete. Osis för honom att tvättkorgarna svämmar över..