Tips för den blinde?

Jag läste faktiskt för inte så länge sedan i tidningen Råd & Rön en insändare där någon beklagade sig över att det är svårt för de med nedsatt syn att hålla isär schampo/balsam/duschtvålsflaskor då synhjälpmedel tenderar att lysa med sin frånvaro när man duschar. Ett ganska simpelt vardagsproblem men som ändå folk vill att någon annan ska lösa åt dem.

I julas fick vi lite schampo/balsam/duschtvålssaker av Johans familj. Just schampot och duschtvålen kom faktiskt i det närmaste identiska flaskor, samma form, samma färg. Balsamflaskan var avvikande men det hjälper inte oss något. Johan är den som ser sämst och han använder inte balsam. Så nu när hans ordinarie duschtvål tog slut så tyckte jag att han kunde ju använda det vi fick (schampot använder han redan) men hur skulle man då lösa det så han faktiskt vet vilken flaska som är vilken?

Man kan ju gnälla på tillverkaren, kräva att de ska lösa allt åt en.. eller så kan man fixa det själv med en bit silvertejp. Johan får nu helt enkelt klara av att lägga på minnet att duschtvålen är i den tejpade flaskan. Man behöver inte göra saker svårare och krångligare än nödvändigt.

Ska Johan bli fin får Anna lida pin..?

Johan har numera en fleece-jacka med en fungerande dragkedja efter att snälla jag sprättat bort den trasiga och sytt dit en ny. Jag gillar att sy och pyssla så ingen fara så långt, felet är att jag brukar ha lite otur med nålade saker.. Men å andra sidan var det ett bra tag sedan jag sist hade ett rejält rivmärke på kroppen.. Fast 6 cm kanske inte är något att prata om egentligen.

Shopping!!

Det har blivit alldeles för lite spontanshopping för min del på sistone men ibland så bara ser man något man måste ha!

Så efter att ha surfat in på Happy Socks (planen var att köpa färgglada strumpor till Johan) så blev det oifrånkomligt att jag shoppade lite.. Så det här är mina nya fina strumpor!

Okej, det blev två par strumpor till Johan med, så jag köpte inte bara till mig. Var lite svårt att köpa färgglada strumpor till Johan faktiskt, han är inte riktigt modig nog för vilka färger och mönster som helst. Bakgrunden till detta beslut att Johan behöver fler och färggladare strumpor är att jag är så himla less på att försöka sortera hans alla svarta strumpor av olika modeller efter tvätt!

Man kan faktiskt slänga saker..

När min gammelmoster dog så fick jag en hel del av hennes vardagsporslin, genom åren har mängden krympt allteftersom olika saker gått sönder. Den riktiga favoriten var faktiskt en föga vacker ugnsform, den var precis lagom stor för en portion nachos till mig och Johan har kallat den för kycklingformen då vi alltid använder den till att värma kyckling när vi äter latmat. Allteftersom åren gått har den dock stadigt sett värre och värre ut och nu senast vid diskning så upptäckte vi en stor spricka i den.

Sagt och gjort, vi har ugnsformar så vi klarar oss, man behöver inte hålla fast vid allt till evinnerlighet. Ungsformen åker ut. Men tack för de många härliga åren och all god mat du har serverat först mig och sedan Johan och mig!

Ännu en gång det här med födelsedagar

Som jag redan gjort klart flertalet gånger för min omgivning så har jag slutat med födelsedagar, jag firar inte min egen och jag firar inte andras. Det är inte en taktik för att få folk att uppmärksamma mig och jag blir inte glad av att "överraskas". I år gjorde jag ett tillfälligt undantag från min icke-firar-policy för att min bror fyllde 30 år och jag ansåg att han förtjänade en fin present. Det var vad han fick också, en present helt i stil med en 30-årspresent. Handgjord, graverad jaktkniv.

Men för egen del.. min födelsedag innebär på något vansinnigt vis fortfarande en besvikelse för mig. Jag fick min familj att förstå! Slutligen.. Jag ska erkänna, jag litade inte på fem öre på dem att de skulle sköta sig så jag blev faktiskt en kombination av positivt överraskad och snopen. Positivt överraskad att min vilja respekterad och samtidigt snopen för att jag var inställd på att de skulle misslyckas och jag därför skulle legitimt kunna bli arg.

Övriga personer är en annan fråga.. en gång i tiden umgicks jag regelbundet med en hel del personer, hade storslagna födelsedagsfester med hembakad tårta etc. De dagarna är förbi, jag har inte haft tårta-gäster på åratal, alltså, jag slutade med det redan innan jag bestämde mig för att helt sluta med födelsedagar. Av olika anledningar har folk jag brukade fira med försvunnit ur min umgängeskrets och nog med det.

Sedan så har vi ju den här fina moderna världen, folk kommer inte ihåg något längre utan att facebook, msn, icq, ja vad fan som helst påminner de om det. Det har jag utnyttjat till min fördel, jag har eliminerat mitt födelsedatum från alla communities jag har konton på. Inga påminnelser = inga ovälkomna lyckönskningar. Och det fungerade! Ingen blev påmind och ingen grattade mig.

Så vad har då föranlett detta inlägg? Jo, av någon anledning så var det faktiskt personer som inte gratulerat mig på flera år som nu fick för sig att göra det i år ändå. Som helt plötsligt utan elektroniska påminnelser ändå yttrade de där ovälkomna orden. Min enda tanke var faktiskt, varför just i år? Varför helt plötsligt börja komma ihåg mig igen? Nu när jag inte längre vill?

Det var trots allt inte det enda mörka molnet på min så kallade stora dag. För så här ligger det till, svart på vitt: Det vilar en förbannelse över min födelsedag! Dagen är förföljd! De födelsedagar jag minns (vilket är de allra flesta) är inte direkt överösta med ljusa minnen. Den senaste tillbringade jag de sista fyra timmarna av strandad på ett stillastående tåg vid Bodens centralstation. Under dessa timmar (förutom att föra minutiös dagbok över alla SJ's lögner) så fattade jag ett väldigt viktigt beslut.

Jag tänker inte längre försöka lura förbannelsen, kom igen! Jag försökte åka bort och det blev ett jävla vansinnesfiasko! Så jag böjer mig för förbannelsen, så länge jag lever så kommer jag låsa in mig varje år på min födelsedag, jag tänker inte prata med någon, jag tänker inte träffa någon, jag tänker inte lämna hemmets trygga (nu lär väl taket rasa in eller nåt då förstås) vrå!

Så en gång för alla. Sluta göra årets värsta dag värre! Sluta påminna mig om den dag jag önskar inte fanns kommit ännu ett år!

Vilken lördag!

Dagen började fint och soligt i detta snöiga, isiga Stockholm. Jag klädde mig i mina fina P-kläder och begav mig in mot stan redan på förmiddagen. På schemat innan det var dags att befinna sig på KTH stod nämligen att besöka musikaffären och se om Ruben orsakade min klarinett några obehag i Trondheim eller ej. Klarinetten var i alldeles utmärkt skick, ingen skevhet i mekaniken och tät och fin. Väl på plats i musikaffären kom jag också på att Johan behövde ju nya rörblad till saxarna så där slog jag fiffigt två flugor i en smäll. Vad jag inte kom ihåg var att be att få den lösa ringen på klockstycket åtgärdad eller för den delen att Johan också behövde skruvar.. Nåväl, man kan inte minnas allt.

På väg tillbaka till tunnelbanan kom jag på avvägar.. det kan bli så när man passerar sin favoritunderklädesbutik.. Och hade de minsann inte en BH som absolut, absolut ville flytta hem till mig.. Inte egentligen faktiskt, min storlek fanns inte, men ett kvickt samtal till den andra butiken gjorde att jag istället för att åka raka vägen till KTH var "tvungen" att kliva av vid Gamla stan och bli av med pengar!

Nu hade tiden börjat springa ifrån mig lite vilket ledde till en gående lunch från SevenEleven under en rask promenad till plattan innan jag hoppade på tunnelbanan igen.

För dagens stora aktivitet var ju förstås mitt allra första QORK!!! Ojoj, vilken rolig eftermiddag kväll jag fick! Först konsert med alla Stockholmsorkestrarna, och så sittning på det, och det var jam, och det var dans, och det var fest, och det blev en lång efterfest. Så först ett stort tack till alla som var med och planerade och genomförde denna kväll! Ni var suveräna hela bunten! Och så ett extra tack till alla söta personer jag satt med under middagen (jag råkade visst hamna mitt i en Kårsdragshop!). Jag hade helt enkelt en himla härlig kväll. Man kan bara inte få för mycket av studentmusiker!

Var behöver världen INTE fler ingenjörer?

Flyga Luleå-Stockholm är ju i sig inte något speciellt alls.. jag har gjort det massor av gånger och det är sällan något strular sig. Men det finns ju alltid undantag!

Idag var planet till att börja med lite sent iväg, inget konstigt i sig, planet upp var lite sent, så förseningen var oifrånkomlig. Sedan visade det sig att färden blev exceptionellt skumpig, faktiskt så pass att de slog på skylten om att knäppa bältena och uppmanade folk att gå och sätta.

Men fortfarande, inte så farligt egentligen ändå.

Men ack herre min ge vad sysslade de med på Arlanda?? Uppenbarligen så hade nödstoppet till väskbandet gått i baklås för bandet vägrade starta, under tiden landade fler och fler inrikesplan som alla ville mata ut sina väskor. Efter ca 40 minuter trixande med bandet så kommer då någon på att man kanske bara ska köra ut vagnarna med väskor i vänthallen istället så folk kan ta sina väskor.

Så man kör ut en vagn.. och parkerar den mitt framför porten så inga fler vagnar kommer ut.. Och ingen information om vilket plan det är som fått sina väskor utkörda. Nu börjar smarta människor bland de väntande (antagligen ingenjörerna) reagera och tar över situationen. Vagnarna matas ordentligt ut en efter en i vänthallen och tydliga utrop med vagnens ursprung följer med.

Slutligen, slutligen kommer den första vagnen med Luleå-bagaget och där ligger min väska! Det här var även en dag då jag var glad att jag inte reste med svart resväska. Nu såg jag ju min väska på en gång på vagnen. Summa summarum, det tog över en timma från det att planet landade tills jag hade väskan i handen och kunde åka från flygplatsen.

Tydligen saknar bagage-lastarna en handlingsplan för hur man ska agera när bandet inte fungerar, det enda direktiv de har är: "få igång bandet". Det var så uppenbart inte tillräckligt..

Hur många kanter har en limpa?

Blev lite fundersam så här mot slutet av brödpåsen... brukar verkligen en limpa ha tre skalkar?