torsdag 23 september 2010

Vem är uppmärksam i ditt liv?

Johan och jag ses ju tyvärr inte dagligen just nu, vi försöker klämma in skype så ofta det går men varje kväll går inte riktigt ihop hur gärna man än vill. Men ändå..

I måndags rusade jag in på frisersalongen bredvid kontoret strax innan de skulle stänga och då det visade sig att det borde var angenäma priser och de ville klippa mig så slog jag till. Håret har aktivt misskötts i flera månader. Dessutom har jag längtat efter att slippa långt hår som bara fastnar i överallt.

Så inte bara klippa sig, utan faktiskt klippa kort. Redan samma kväll blev det ett kort samtal med Johan över skype och omedelbart la Johan märke till den nya frisyren. Kanske det minsta man kan begära av sin sambo egentligen.

Nu till men! Ingen annan har sagt ett pip om min nya frisyr! Så alla de personer jag träffar på mer regelbunden basis just nu, föräldrar, arbetskamrater, musiker, ingen har ens nämnt att det är gott och väl en decimeter mindre hår på min skalle numera.

Men Johan såg det bums!

Det bästa jag har i demonstrationsväg är en bild från i lördags, även om det är uppsatt i en enkel tofs så var just uppsättningar väldigt representativt för hur jag sett ut på sistone. Många uppsättningar, snygga på jobbet, lite slappare på lediga tiden. Och så förstås efter klippningen.
Nyklippt och oklippt.
Är det verkligen så lite skillnad att bara ens partner uppfattar det? Och i fall det är så lite skillnad.. hur såg Johan det? Hans manliga gener borde ju göra honom totalt handikappad för att uppfatta såna oviktiga saker som en ny frisyr. Myten om den ouppmärksamma mannen är just en myt?

lördag 18 september 2010

Mitt spionfilter!

Jojomen, jag bjuder ju faktiskt fritt på mig själv. Frågan om i fall jag borde göra min blog privat och endast för inbjudna läsare har dykt upp ibland. Jag reflekterade själv över det när jag tidigare i år fick en kommentar men inte kunde komma på vem som låg bakom den. Men jag har inte velat ta det steget. Så hemlighetsfull och så privat är jag inte så jag tycker det motiverar det.

Inte heller är det ju någon större rusning hit för att läsa i min blogg. Men jag har i alla fall mitt spionfilter! Jag inte bara håller koll på hur många som faktiskt läser här (knappast förvånande massor fler sedan jag började länka från Facebook..), jag får även uppgifter om vilka operativsystem och webläsare som används. Så nu är jag nyfiken! 1 % av mina läsare använder iphone för kunna hänga här. Så vem är så himskans nyfiken att h*n inte kan vänta med att kolla in min blog tills h*n är vid en "vanlig" dator?

Kom igen! Berätta nu!

fredag 17 september 2010

Ett kungarike för en matlåda!

Häromdagen petade jag på min gryniga, mosiga, kokta, frusna, tinade, micrade potatis som låg i matlådan och ja just det! Längtade efter något annat! Så jag skickade ett sms till Johan som löd:
Jag saknar dina matlådor! Puss, Anna
För det är just så, Johan gör för det mesta väldigt god mat och det generar goda och mumsiga matlådor. Jag fick tillbaka ett Nawh (och förstås en puss).

Så här bjuder jag på en matbild från i vintras.

måndag 13 september 2010

En sådan där resa man bara längtar efter - typ!

Så idag åkte jag alltså ifrån Luleå igen, Luleå med sitt fina höstväder, vår stökiga lägenhet och min disträ sambo!

Hemresan började exceptionellt bra, det tog ungefär hundra år att få lämna väskan i bagage-drop (okej då, 20 minuter är kanske mer korrekt) då de två incheckningarna upptogs av:
  1. Ett par som skulle checka in sin hund och förhandlade med personalen om när de senast måste lämna in hunden (de ville ut och rasta den ordentligt innan).
  2. Universums långsammaste barnfamilj som inte verkade ha någon aning om att man faktiskt kan printa ut sina egna bagage-taggar utan skulle ha allt det fixat vid disken, dels så skulle ju barnets vagn med och stoppa den i påsen var också det mest omöjliga i världen att genomföra. Samtidigt står lilltjejen bredvid och skriker att hon vill åka i vagnen.
När dessa personer upptagit båda diskarna en bra stund så öppnas en tredje. Där ska mannen checka in sitt gevär och sin banankartong.. Någon som vågar sig på att gissa hur lång tid det tog? Slutligen fick jag droppa min väska.

Sedan fastnade jag i säkerhetskontrollen, mina saker var det inga problem med, men jag däremot pingade däremot så jag fick sträcka ut mig och bli ordentligt scannad. Dock var det en kvinna som scannade så hon identifierade snabbt mitt hårspänne som skurken och jag var vidare.

Uppe vid gaten var det lugna gatan, satt ner och softade med lite dagstidningar och bara hade det gott. Var lite oroväckande mycket barn som verkade vara tilltänkta att följa med planet bara.

Sedan var det dags att kliva på, jag var redo för min exceptionellt fina plats på första raden, så försöker jag gå igenom vändkorset men ingenting händer. Mitt finger brukar ju alltid funka så det var ju skumt. Så jag får gå till disken, då visar det sig att SAS-hemsida har schabblat bort min platsbokning! Jag tyckte sidan var lite svårladdad när jag checkade in men det tänkte jag ju inte mer på då när jag ok.

Så då får jag en ny plats.. längst bak! Ombordstigningen är det väl okej med för på Kallax finns det ju bakre trappa.. Men på Arlanda är det bara två gater på terminal 4 som använder bakre trappa och inte landade vi på någon av dem. Så min plan att vara av planet först byttes mot vara av planet bland de sista.

Så var det ju det där med alla barnen.. jojomen, varenda litet knott skulle med mitt plan och flertalet satt nära mig bak i planet med. Och det skulle skrikas! Sedan fick lillgrabben framför mig en bil av flygvärdinnorna så sedan var det rally istället och lagom till landning började han vråltjuta att han ville till pappa (som satt på raden framför). Lugnt och trivsamt.

Motvind hade vi också så planet var dessutom sent in till Arlanda, jag som hade hoppats hinna med det tidiga tåget in till Stockholm började bli orolig för att jag skulle missa även nästa tåg. Men så fick jag väskan och sprintade ner till perrongen och hann med i alla fall.

I Stockholm väntade dessutom regnet... precis vad man vill ha när man har två väskor och inga regnkläder.

Nåväl, det kunde varit värre, kvinnan bredvid på tåget fick reda på halvvägs till Stockholm att hon hade fått med sig fel väska...

SUCK! När ska flyget höja sin säkerhet så pass att man har kontrollanter som faktiskt kollar att man har rätt väska med sig ut? Nu kan ju vem som helst plocka med sig ens väska.

torsdag 9 september 2010

Men gick det inte bra för SAS..?

Jag läste i tidningen i veckan att SAS hade bättrat på sin fyllnadsgrad på planen.. Att de gått bättre och bättre.. så varför var det då två tomma säten bredvid mig på planet? Jag fick ju hela raden för mig själv! Jag minns inte ens när det hände sist, vi snackar många år!
Men det var ju trevlig omväxling i alla fall! Nu är jag hemma i Luleå för en långhelg! Fullsmockad med aktiviteter.

söndag 5 september 2010

Äntligen har man varit hemma hos brorsan igen!

Lördag var en strålande solig men lite småkylig höstdag. Pappa och jag åkte i alla fall till Enköping för att hälsa på brorsan och slutligen få träffa nya familjemedlemmen Baxter. Jag har ju länge tänkt ta mig dit men mellan mina resor till Luleå och brorsans arbetsschema så har vi helt enkelt haft svårt att få till det.

Men nu blev det av! Jag trotsade omedelbart brorsans svaga protester om ostädat och insisterade på en komplett husesyn, jag hade ju ännu inte sett övervåningen sedan sovrummet blev klart. Så det blev lite rundvandring och diskuterade. Delade med mig av lite inredningstips om hur de lämpligen utnyttjar de extra utrymmena som uppstått.

Nya vovven och nya hundgården var ju också ett måste. Han var lite studsig men ändå inte så farligt påhoppande, han lyckades dock snika in att ge mig en näskyss under villan och vallan som uppstod när jag och brorsan gjorde oss i ordning för att ta en promenad med Baxter under tiden som pappa plockade lite blåbär.

Det var helt klart dagens höjdpunkt! En härlig promenad i skog och mark och total egentid med brorsan! Ingen syster, inga föräldrar och inga respektive utan bara jag och brorsan som pratade om lite allt möjligt utan nyfikna öron omkring oss. Det var onekligen ett tag sedan och jag har visst saknat det mer än jag visste.

Baxter gjorde sitt för att förgylla promenaden ytterligare genom att försöka bära med sig en gigantisk pinne, snurra in sig hela tiden, vilja sätta efter och jaga en räv och sedan när vi gick på den upplogade och leriga åkern komma på att han inte försökt hoppa upp på mig på ett bra tag så lagom lerig när min balans redan är utmanad så tog han fart mot mig. Inget värre än att det gick att torka av lera och dregel sedan med en fuktig handduk. Avslutningsvis försökte han rycka med sig en ny pinne genom att bita sönder i en taggbuske vilket givetvis ledde till en blödande hundhaka. Hundar är så otroligt intelligenta ibland..

Brorsan visade också upp sitt vapenskåp och sina vapen så jag fick bli lite extra avundssjuk. Slutligen innan vi for vidare så plockade pappa och jag med oss lite äpplen och päron, vilket förstås slutade med att brorsan fick ta stegen och klättra upp i "rätt" träd för jag nådde ju inte de godaste äpplena... (För den som inte vet så klättrar inte jag på stegar, jag tar mig möjligtvis upp på det lägsta steget men sedan är det stopp. Det här är en reaktion på den ärrbildning jag har i mina fotleder vilket för några år sedan ofta orsakade svåra smärtor just i samband med att klättra upp på stolar/pallar/stegar och som inte gick över utan rätt övningar - som inte går att utföra när man står och balanserar på ett ben uppe på en stege och har fruktansvärt ont!)

Efteråt åkte vi vidare hem till min gammelfarbror men där var det många bilar men få personer hemma. Men så dök farbrodern upp i traktor och gammelfarbrors bättre hälft hade bara varit och spelat på ett bröllop så vi fick i alla fall komma in och se huset som nu var nästan helt färdigrenoverat. Alltså stor skillnad sedan vi var där förra sommaren.

Måste ta med Johan vid tillfälle så han får se allting med - på båda ställena. Han har ju bara sett de i renoveringsfaserna.

Kvällen rundade jag sedan av med att åka in till Sqrubben och hänga lite med PQ, sedan drog vi vidare hem till en av medlemmarna som hade Monte Python-kväll hos sig i Bergshamra. Min vana trogen så missade jag förstås bussen men det innebar istället att jag fick en trevlig promenad från Bergshamra till Mörby med en av killarna och efter att ha gått tre hållplatser till så var det lagom att vänta in och kliva på bussen.

Summa summarum, lördag skulle jag verkligen haft stegräknaren, många steg blev det nog..