"Måttbandet måste ha krympt!"

Vägning och mätning fortskrider, även om det under tentaveckan blev lite svårt att få till rätt dag (inte lätt att tänka på att väga och mäta sin sambo samma morgon som man stressar iväg till elkretstenta). I alla fall, Johan har nu stabiliserat sin vikt, inga fler ökningar på flera veckor. Värre är det med midjemåttet som fortsätter att smygöka. Så Johan har hittat lite olika saker att skylla på, jag mäter inte på rätt ställe.. måttbandet har krympt!

Så Johan har bestämt sig för att styra upp lite, i brist på träning så försöker han kompensera med kosten, som att skära ner på läsk. Jag skulle nog kunna hjälpa till mer på den punkten genom att skippa läsken jag med, men jag gillar att ha läsk hemma att dricka av ibland. Samma som med godis, jag är bättre än Johan på att låta något finnas utan att göra slut på det på en gång.

Fast till viss del hjälper jag till, det blev onödigt mycket skräpmat under tentaveckan och det gillar jag inte heller. Och godiset jag köpte hem har jag återigen skrivit mitt namn på (även om det inte blev några hotbudskap mot Johan den här gången). Och idag skrev jag min sista tenta och köpte sedan hem renskav med planen att laga lite ordentlig mat. Så blev det också, medans Johan sov (någon som är förvånad) så gjorde jag fin renskavsgryta och serverade potatis, grönsaker och lingonsylt till. Till detta drack vi också mjölk! Även om öl kanske gjort sig bra, men det glömde jag ju att handla förstås.

Nu väntar annars några dagar ledigt innan lp2 börjar (d v s måndag..), den lediga tiden ska spenderas på följande vis:

Ikväll: Anna jobbar! Men faktiskt sista ordinarie kvällen nu.

Imorgon: Tvättid (gissa vem som har en hemtenta som måste göras klart typ just exakt då...?), sedan väntar möte på universitetet så jag får ordning på mina kurser inför lp2. Med lite tur så blir det tid över för att åka på stan en vända, jag har lön på kontot och saker jag vill shoppa!

Lördag: Allhelgona och jag tänkte försöka ta mig iväg till Norrfjärden och besöka Axels grav, han skulle ju dessutom ha fyllt år då. Sedan blir det nog lite fixande och städande här hemma.

Söndag: Mer fixande och städande på hemmaplan.

Visst låter det som ledighet?

Tenta-vecka

Mm, tentaperioden sammanfaller exakt med slutspurten på jobbet så jag försöker på ett skapligt bra vis balansera pluggande med jobbande. Det går väl lite sisådär, den sista veckan gick skrämmande fort och nu är tentorna här samtidigt som jag måste lösa saker innan lp 2 börjar - vilket också är alldeles för snart, nämligen på måndag..

Ingen rast, ingen ro helt enkelt.

Vilket gör att Johan har fått se en ny sida av mig, trötta, griniga, gnälliga Anna som helst av allt bara vill ligga kvar i sängen på morgonen att sova. Men det funkar förstås inte.. Det här är också en ny omställning, när man lever singelhushållet så är det bara att dra sig undan när man känner sig allmänt otrevlig och asocial. Riktigt så funkar det inte i sambolivet, det finns ju någon annan där och när man ännu håller på att vänja sig vid att bo med någon så kan det emellanåt också verkligen behöva sägas att man vill vara ifred en stund. Jag har ju trots allt integrerat en del med personer tidigare och vet att det efter hand blir så att man oftast (om man vill..) kan läsa av personer i sin närhet och inte behöver kontrollera allt.

Det får bli en motivator att få hobbyrummet i ordning innan nästa tenta-p för då kommer det finnas ett till rum som man kan stänga in sig i. Där inne finns ju dessutom min symaskin och alla mina fixarsaker (det är ju faktiskt ett hobbyrum!), allt sånt som jag behöver för att konstruera Johans hemliga julklapp! Tihi! Fast jag har redan hotat/lovat att om tiden blir knapp så får han en ritning istället...

Mera städning

Målet var att få sovrummet att se lite bättre ut, så jag satte Johan på att damma taklampan. Det visade sig ganska snart att den såg fruktansvärd ut när man försökte sig på våttorkning. Så vi gick över till nedplockning och diskning. Problemet var förstås sen att under försöken att få upp den igen så fick vi massa handavtryck överallt. Så lärdom till nästa gång, använd handskar!

Men det ser fortfarande bättre ut än tidigare.

Målet med alla de här småstädningarna är ju faktiskt en lägenhet som man kan använda sig av varje rum. Faktum är att det inte bara är mina saker som ligger i högar överallt, Johan har en förmåga att bygga upp små egna berg även om de förstås är avsevärt färre än mina.

Men bit för bit så, vi ska få lite ordning så folk kan börja komma på besök.

Projekt julstädning!

Okej, inte riktigt egentligen. Men igår tog vi itu med badrummet som har varit i stort behov av städning länge. Mitt beslut att det skulle städas från tak till golv och ordentligt! Inga halvmesyrer. Detta innebar att jag fick leka arbetsledare även på hemmaplan. Det är inte det att Johan är dålig på att göra saker, han bara gör de bättre och snabbare om någon talar om för honom vad nästa steg är. Missar man att dela ut en "order" så är risken stor att han bara slår sig ner och tar det lugnt istället.

Det här gör det väldigt svårt att inte vara tjatig sambo, och tjatig sambo är ju vad jag bestämt mig för att inte vara!

I alla fall, med gemensamma insatser, lite bakläxa på några av Johans insatser så är nu badrummet riktigt fint! Frågan är förstås hur länge det varar.

Jag tog även tag i att ge igenom lite hårpryttlar och smink och kastade faktiskt en del saker! Ett rum avklarat.. många kvar.

Sambolivets baksidor

Man faller snabbt in i en rytm, man vänjer sig så lätt vid hur saker och ting ska vara. Jag jobbar sent, när jag packar ihop mig från kontoret ringer jag Johan och säger att jag är på väg och han sätter på tevatten och börjar med mackorna.

Det finns enstaka undantag men så fungerar det.

Så igår ringde jag i vanlig ordning till Johan, först hans ena mobil där signal efter signal gick fram utan svar. Hm.. det är telefonen han brukar glömma hemma så är han hemma borde han svara. Ringer den andra telefonen och hamnar direkt på mobilsvar. Föga förvånande, hans batteri är dött - igen! Men ändå, det där är inte som det ska vara, Johan ska vara hemma och nu hade han dessutom tenta idag. Vem är ute och ränner 21.30 med tenta dagen efter?

Så jag cyklar hemåt och när jag kommer uppe på krönet ovanför vårt hus så är det alldeles för nedsläckt för att någon ska vara hemma, framför allt Johan som nästan maniskt glömmer att släcka efter sig när han förflyttar sig från ett rum till ett annat (kanske om jag tapetserar lite med elräkningarna...).

Nu är visserligen inte Porsön ett gangsterområde längre, tonårskidsen som terroriserade området för några år sedan har det varit tyst om och senaste gången jag såg en polisbil här så var det kl 8.00 på morgonen utanför dagiset.. Så man vet egentligen att inget farligt har hänt, han blev väl kvar i labbet. Slår jag på datorn så kanske det t o m finns något meddelande och väntar.

Fast innan jag kommer så långt så står han i hallen och har dåligt samvete för att han gjorde mig orolig.

Men det här är helt klart något drygt! Jag kommer och går som jag vill, andra kommer och går som de vill. Så har det fungerat väldigt länge för mig. Nu funkar inte det längre, nu har jag förväntningar och nu bryr jag mig.

Johan har placerat sin andra mobil i väskan han alltid har med sig, det är glesbygdstelefonen, den sliter han inte ut batteriet på lika snabbt, så den ska han svara på framöver när jag ringer (den råkar jag dessutom ringa gratis till med mitt nuvarande abonnemang).

Det är inte snällt att göra mig orolig.

"Så där borde vi gjort för länge sen."

Den här veckan är stressig på jobbet, lite illa timing med tanke på att det är tentor runt hörnet men redan imorgon borde det bli bättre. Det är bara många saker jag måste fixa och många som använder just mig som gnällpunkt. Det är nackdelen med att vara chef, det gnälls på mig från dubbla håll, både från teamet jag basar över och så kraven från mina chefer.

Ändå så trivs jag med att vara chef, jag sa redan efter första året med projektet att skulle jag göra det igen så ville jag vara ansvarig. Vilket jag också fixade att bli. I och med att min närmaste chef bytt arbetsuppgifter nu under hösten så har jag tagit över många av hennes arbetsuppgifter vilket nu börjar märkas.

Det var så jag fick höra kommentaren idag, mitt sätt att redovisa resultat på bygger på tydlighet vilket tydligen börjar uppskattas.

Jag har ju ändå tagit mig dit jag är på egen hand, jag har aldrig haft bra kontakter som leder till arbeten men jag har klarat mig rätt bra ändå. Jag har visat vad jag går för och nu märks resultatet. Nu befinner jag mig istället i situation att kunna hjälpa andra att få jobb, det händer ofta att jag blir tillfrågad om jag har någon att rekommendera när det dyker upp uppdrag på kort varsel. Med lite tur innebär det här jobb för Johan rätt så snart.

"Men när ska vi ses?"

Minst sagt fullt upp, måndagen bestod av föreläsning och redovisning (nu är vi godkända även på hemuppgifterna) innan 8 timmars arbetsdag väntade. Det blir lätt lite sent när man inte påbörjar sin arbetsdag förrän kl 13..

Det hanns även med ett hantverkarbesök - när vi stod i duschen! Det är då man sticker ut huvudet genom draperiet och håller med hantverkaren om att det är en bra idé att komma tillbaka om en timma istället.

Vi hade sedan tvättid i morse vilket ledde till sortering av tvätt igårkväll innan läggdax. Så jag frågar Johan efter hans smutstvätt från Gävle (han var ju ändå där en vecka) som liksom mitt borde ligga i någon av våra ouppackade väskor. Det är här Johan konstaterar att han tvättade en del i Gävle men hivade sedan bara undan allt i garderoben och fick inte med sig det tillbaka till Lule, så nu har han ännu mindre kläder här än tidigare!

Tvättiden sedan.. vem blir förvånad om jag säger att Johan återigen lyckats bli uppbokad med annat när vi ska tvätta? Det verkar vara ett undermedvetet systematiskt beteende som uppstått.

Rubriken kommer sig för övrigt av Johans respons på när jag berättade hur mycket jag var tvungen att jobba även idag tisdag. Fast i slutändan gjorde det ingen skillnad, när jag ringde från jobbet för att säga att jag var på väg hem så var han kvar på skolan.

Helgen i Gävle

Det får bli lite sammanfattning av helgen, tågresan ner och upp var smockad med handbollstjejer, mer exakt, Strömsnäs handboll flickor -94. Det kan vara förklaringen till att det var så svårt för oss att hitta bra biljetter på resan. Det blev ett enigt förfasande över hur -94:or kunde vara så stora och en uträkning av att de enligt regeln "åldern delat på två + sju" inte var lovliga för Anders.

Vidare så hade vi ett mycket ovanligt dilemma under helgen, vi hade gott om bilar men ont om personer som var i skick att köra. Detta resulterade bl a i en mycket lång promenad från Högskolan till PubenPuben i Sätra. En promenad som blev längre av felaktig kartläsning (jag var inte inblandad), en harjakt, en extremt skum genväg samt en omväg efter att kartan tagit slut. Cristina och Sofie stannade helt plötsligt upp och deklarerade att nu hade de tagit oss så långt som kartan räckte så nu visste de inte längre vart vi skulle.

Fram kom vi till slut, Johan ringde och undrade var vi var och lyckades ge mig instruktioner som var nästan begripliga och hur som, jag hittade den rätta vägen! Problemet var att den där långa promenaden fick en nerv i min fot att bli klämd och jag ägnade mycket tid resten av helgen åt att halta fram och tillbaka. Listig som jag var så såg jag till att få skjuts hem från PubenPuben. Sätra ligger ju verkligen långt bort.

På lördagen väckte jag och Johan de andra med att duka upp en fin frukost, eller jag väckte genom att fota alla som sov och sedan spela handluhrsfanfar. Fast riktigt vakna blev nog inte Albin, Rebecka, Cristina och Sofie förrän Anders bestämde sig för att flexa sina muskler och välta tjockmadrassen de sov på. Sedan drogs det igång massa morgongympa. Nackdelen med att sova i gympasalar är ju alla redskap som finns till hands att leka med. Finns några fina ljud och rörelser inspelade..

Lördag fortsatte med lunch och avkoppling på BARacken innan vi förfestade i Johans allrum tills det var dags för middagen. Fast det blev lite tidigare förflyttning ned till Kåren för Johan ringde och ville att jag skulle komma ner och styra upp dukningen. Sådana samtal och annat var lite av en nackdel under helgen, Johan var uppstressad över det mesta och det smittade av sig på mig. Sittningen blev trevlig även om det inte var så mycket folk på plats, jag lyckades uppmuntra till lite mixning av gästerna så inte alla satt precis med sina egna (fast Cristina och Sofie bara bytte rockar för att det skulle verka som om de var mer blandade än de faktiskt var).

Nu fick vi spela på riktig scen med rejäl belysning, inspelat och allt blev det med. Så mina fina kixar finns för alltid förevigade samt mina solon (minsann, jag spelade multipla solon i multipla låtar i helgen!).

Söndag var det tänkt att vi skulle fara och bada innan hemresa men priset avskräckte så medan de andra slappade på stan så fixade och donade jag och Johan hemma i hans studentrum. Det var dels saker som skulle med upp och saker som behövde ordnas. Vi insåg att vår packning växte över rimlig nivå och lyckades ordna skjuts till stationen. Turligt nog tog vi i extra med tiden då Johan i sista minuten inser att hans cykel är på vift och vill ställa den till rätta innan avresa.

På tåget hem så hade några av oss sovkupéer, mutter och mummel.. Förutom den extra kostnaden så var det fel på låset till vår kupé så vi kunde inte låsa dörren och gå ifrån utan tvingades lämna dörren på vid gavel. Inte riktigt vad man vill få ut av den komfortnivån. Toaletterna i vagnen funkade inte heller, det var strul med duschen och min sänglampa funkade inte. Men men, hem kom man i alla fall. Ringde från tåget och beställde taxi hem så jag skulle hinna i tid till min föreläsning pass 1.

Top Model nästa!

Fick slutligen tummen ur och överförde bilderna från kameran till datorn och hittade då den här fina bilden som min brorsa tog i somras. Jag var och hälsade på honom ute i Risberga för att se hur han kommit i ordning. Så givetvis åkte kameran fram så jag kunde ta lite bilder. Brorsan tyckte det behövdes bilder på mig med så vi lekte runt lite med kameran och det var många intressanta poser och grimaser. Men med fanns också den här riktigt fina bilden. Så vad säger man? Jag nästa supermodel och brorsan kan alltid ge sig på en karriär som fotograf.

"Mellansystern - bästa chefsämnet"

Läste nya numret av Ny Teknik och hittade den här artikeln (okej jag vet, Ny Teknik kommer egentligen på onsdagar men till Luleå tar det en dag extra för tidningen att leta sig fram). Så jag är den bästa chefen!! Förstås!! Jag jobbar ju som chef!! För andra året i rad!

Go me!!

Hm, massor massor mera att göra innan tåget ikväll! Skynda, skynda!

Vi blev godkända på labbarna!

Alla extra timmar spenderade i bibliotek och labbsal betalade sig idag då vi blev klara med labbarna bra mycket tidigare än beräknat. De sista strulen löste sig rätt så snabbt (okej, jag myglade, jag ställde oss i hjälpkön både hos läraren och hans labhandledare så lagom till att vi löst problemen med de uppgifter läraren hjälpt oss med kom labhandledaren till vår arbetsstation redo att godkänna oss).

För en gångs skull blev vi alltså klara i god tid! Bättre blir det, vi är klara med alla analytiska beräkningar så redovisningen på måndag borde gå smärtfritt med.

I och med att vi blev klara så tidigt så hann jag hem och äta i lugn och ro innan projektmötet. Visserligen blev inte rapporten helt klar idag men det känns ändå rätt bra. Jag kan åka bort över helgen och faktiskt slappna av för jag ligger bra till i kurserna.

Dessutom så har ICA bytt rabattsystem, nu får man inte längre rabatt på allmänna utvalda varor. De har kikat bland vad vi brukar köpa och valt ut varor däribland som vi får rabatt på. Hur bra som helst! För ovanlighetens skull så kommer verkligen den mesta rabatten utnyttjas.

Usch vilken vuxenpoäng.. glad över ICA-rabatt.

Sedan följde PR-möte hemma hos Anders, efter lite mindre rak väg till Tuna så hittade jag och Tommy fram. Jag kikade ju bara lite snabbt på eniro-kartan och försökte sen navigera mig i nattmörker.. lite avvägar får man räkna med. Det är ju inte som så att man är på Tuna speciellt ofta. Vi fick faktiskt en hel del gjort med och Lillemor hade bakat mumsig chokladkaka. De är mitt uppe i inflyttningsstök och hemrenovering, frågan är vilka som kommer komma i ordning först, de eller vi? Antagligen dem.

Det som hade gjort dagen bättre skulle väl varit en Johan i närheten då. Det är verkligen trist att komma hem till en tom lägenhet när man vant sig vid att ha någon här. Fast bara en natt till här hemma, sen en natt på tåget och sen kommer Johan möta mig på stationen (okej, officiellt så möter han väl upp hela orkestern då..).

De där små kreativa sakerna männen i våra liv gör..

Min kompis Ingela skriver gladeligen lite då och då om vad hennes Tim hittar på, som de flesta män så har han förstås goda avsikter men ibland så slår den där manliga logiken till och det blir spännande. Johan gör också lite lustiga saker emellanåt som minst sagt skulle vara roliga att läsa om. Ingela tycker att sådant absolut borde bloggas om.

Dock så lovade jag faktiskt Johan när jag startade bloggen att han fick säga till om det var något han inte ville jag skulle skriva ut. Det här är ju en blog om mitt liv som sambo, att Johan dyker upp i texten är oundvikligt. En del saker han gör som är lite mindre smarta hamnar förstås här, men som sagt, jag gav honom veto-rätt. Han behöver inte ens motivera varför det inte ska skrivas (vilket är tur, Johan vinner inte diskussioner med mig, jag har alltid en hel hög med superbra argument som han inte lyckas säga emot), bara säga nej.

Ingen av oss är pedant, vilket är tur, men det skulle nog inte skada med lite mer ordning här. Fast mycket hänger på mig att det blir gjort. Ändå så säger Johan att han anstränger sig mer och försöker mer än i vanliga fall, för min skull och för att han vill. Jag tror honom, jag har sett hans studentrum.. Brrr.... grönt bröd bakom micron... Tomatfläckar i taket! Låt oss bara sammanfatta att hans studentrum varit en klassisk ungkarlslya. Han hade tänkt städa innan jag åkte dit första gången men tiden sprang ifrån honom och han kom istället fram till att det var bättre att lägga alla korten på bordet direkt - så här är jag!

Så han försöker, han lovar att diska (något oftare än han faktiskt diskar dock). Han försöker komma ihåg att inte ställa kvar porslin i vardagsrummet utan ta med det tillbaka ut i köket (funkar ungefär varannan gång). Mitt skafferisystem och shoppinglista fungerar rätt bra med faktiskt. För det mesta får han faktiskt också med sig listan när han går och handlar! Fast det där med att skriva upp när något är slut skulle kunna förbättras en del, men nog märker jag att han försöker.

De riktigt roliga sakerna han gör kan dock inte hamna här, jag lovade som sagt. Jag tyckte det var humor (jag skrattade riktigt länge) men Johan är rädd att framstå som dum.. Det var ju bara ett litet fall av manlig logik inblandat!

Men det där med att dela med sig av våra killars dumheter, det är en riktig tjejgrej, så gör, det är underförstått. Jag vet när vi hade en tvättid och det var en annan tant i tvättstugan samtidigt. Johan och jag skulle vika sängkläder och jag förklarade systemet (alla vet att det är kvinnor som har viksystem och män som anpassar sig) steg för steg. Johan lyckades nästan följa instruktionerna och jag fick förtydliga. En blick på tanten i tvättstugan och hon log menande och igenkännande. Det universala kvinnospråket.

Det där med metodik är intressant, det är nästan uteslutande som så att när två blir sambo så blir det tjejens system (framför allt i hushållsarbete) som kommer tillämpas. Det har jag räknat ut beror i huvudsakligen på två skäl:

• Tjejens system är bättrer än killens.
• Tjejen har ett system...

Fast det enda område jag egentligen krävt mitt system på är just tvätten. Jag har däremot emellanåt föreslagit att Johan ska göra saker på ett annat (mitt) sätt.. Och utan att tjata så påtalar jag att det är bra om man släcker taklampan innan man går hemifrån på morgonen. För jag vill ju inte vara en tjatig sambo.

Nu är jag dessutom gräsänka i några dagar, blööö, supertrist! Nästan så man saknar alla smulor överallt då det innebär att smulmaskinen också är på plats! Fast jag kunde åtminstone med gott samvete dricka upp den sista colan utan att fråga om någon mer ville ha.

När Anna blir arg..

Faktum är att ilska ofta lönar sig, det har erfarenhet lärt mig. De gånger jag backat har konsekvensen blivit lång, plågsam och utdragen. När jag däremot fått nog och exploderat i välförtjänt ilska så har saker och ting löst sig mycket snabbare och smidigare.

Idag har varit en dag full av ilska. Mitt Comhem-abonnemang fortsätter att strula så jag fick äran att ringa de igen, bli nedkopplad två gånger och tvingas förlora för en komplett idiot att hon:

1) är en komplett idiot

2) är en komplett idiot som inte kan räkna

Sedan kopplade Comhem ner samtalet, måste erkänna att de har ett listigt sätt att hantera sina kunder, automagisk nerkoppling av samtalen.

Den nya idioten gick det lite bättre med, men jag litar fortfarande inte på att nästa faktura kommer stämma.

Annars så fortsätter min dust med UT, nu har jag blivit kontaktad av både chefred och vice chefred. Intressant nog så desto argare jag blir desto mer måna är de om att få kontakt med mig. Vice var åtminstone lite mer diplomatisk än chefred så hon svarade jag i alla fall på - på mina villkor. Nu vill de ha tillbaka mig som illustratör, nu har de gjort några nummer och tänkt om.

Arga Anna är min skapelse, mitt alter ego. Alla måste inte gilla henne, men en chefred borde ha lite mer vett innan han uttalar sig. En chefred måste inte älska allt som publiceras i tidningen, men att öppet nedvärdera ett inslag?

Vill jag arbeta för en chefred som inte respekterar mitt arbete? Det är inte riktigt min stil, jag är Arga Anna och hon slår tillbaka.

Halta Anna

Jag är bra på att ramla och får blåmärken lätt, ett par gånger per år är det alltid någon som får för sig att jag blir misshandlad - oftast baserat på mängden blåmärken. Riktigt så illa är det inte. Däremot brukar jag skämta om att det där med att många slagna kvinnor alltid skyller på dörrar när de har blåmärken, i mitt fall är det sant! Jag krockar ofta med dörrar, fastnar i dörrhandtag (ni vet, är man lagom lång och har en lite stor T-shirt så fastnar ärmen när man susar förbi) och något jag gör extremt ofta - missbedömmer avståndet mellan mig och dörrkarm. Jag springer helt enkelt in i dörrkarmen. Dock inte fullt så ofta längre, jag gjorde det mycket mer när jag bodde på pg. Fast jag krockade en hel del med dörröppningen till köket i början men nu har jag faktiskt lärt mig rätt bra var den är.

Det mest fascinerande är alltid att omgivningen kan förfasas enormt över ett nytt blåmärke och undra hur jag fått det och jag har ärligt talat inte den blekaste. Det är inte dåligt minne eller så, det är orienteringstänk. En orienterare råkar ofta ut för småskavanker, en stukad fot, ramla över en rot, slå i en stubbe, hoppa in i ett träd (variationerna är oändliga). Men tävlingsmänniskan känner bara efter "kan jag fortsätta springa?", är svaret ja så springer man vidare och sedan när någon i duschen undrar över varför man har ett lila ben så har man redan hunnit förtränga att man ramlat huvudstupa i skogen. Visst känner vi som alla andra av att det gör ont när vi råkar ut för något, men påverkar det inte vår fortsatta framfart så försvinner det genast ur minnet. Är man sedan som jag benägen att få blåmärken lätt så kan man se väldigt misshandlad ut - utan att för den delen egentligen ha råkat ut för något på riktigt.

Fast ibland gör jag något dumt på riktigt förstås, det är så det kommer sig att man haltat runt hela helgen. I fredags när jag kom hem för att fixa med tvätten så sprang jag fram och tillbaka i lägenheten och skulle fixa en hel massa mera. Det inkluderade en vända i soffan (min laptop står för det mesta på vardagsrumsbordet). Lägenheten är ju överbelamrad med saker, varav de flesta i oordning, och jag var lite ouppmärksam när jag satte ner foten. Så ytterst olistigt så satte jag ner den precis på min burk med pennor som står bredvid soffan - utan lock. Så med full kraft så hamnade stortån på burkens insida medans kraften från övriga foten tog sikte på utsidan.

Det är inte något brutet, det har jag hela tiden varit övertygad om, däremot har nog någon av lederna fått sig en rejäl törn för himlans ont gör det. Molar konstant och det kan vara lite jobbigt att förflytta sig emellanåt. En del saker som jag tänkt göra i helgen fick strykas till förmån för saker som kan göras hemifrån soffan.

Så för ovanlighetens skull den här helgen, i och med att jag inte jobbat något heller, så har Johan varit den som varit iväg massor med timmar medans lilla stackars jag suttit ensam hemma. Inte roligt alls. Ännu mindre roligt med tanke på att imorgon så överger Johan mig igen ju! Och jag får massor med ensamma dagar innan det är dax för mig att åka ner till Gävle. Jag är dessutom ledig nu i veckan! Den enda veckan jag är ledig är han bortrest!

Är väl det man kallar Murphy..

Världens undergång!

Det kanske egentligen är en smärre överdrift men enorm tragik i alla fall. De har slutat tillverka mitt schampo! Det märke jag använt uteslutande i över tre år finns inte längre. Så nu har jag slut på schampo (och balsam) och har ingen aning om vad jag ska använda framöver. Jag gillade ju verkligen det märket, det tog bra hand om mitt hår. Tanten i kosmetikbutiken försökte hjälpa mig hitta något med motsvarande egenskaper av något annat märke men utan framgång. Hon rekommenderade mig att fråga någon hårfrisör.

Får se vad som händer, förbannat drygt hur som.

Jamen ska vi inte prata lite tvätt igen?

Man skulle lätt kunna tro att jag lider av någon mani med tvätt, men saken är som sådan att när man bor i lägenhet och delar tvättstuga med andra människor så får man en rejäl dos av andra människors idioti och total brist på hänsyn.

För tredje gången i rad när jag haft den här tvättiden på fredagkväll (jag vet, trist att tvätta fredag men jobbar man de andra kvällarna så och går i skola om dagarna..) så har jag hivat ut tvätten tillhörande någon som tvättat innan mig. Jag väntar till prick kl 17.00 då min tvättid startar men sedan visar jag ingen nåder. Samma om de sedan dyker upp och börjar torkar. Kl 18.00 så slutar deras torktid och min tar över så ut med deras tvätt oavsett torrhetsgrad.

Jag brukade inte vara fullt så bitchig egentligen men min tid är dyrbar numera, mellan jobb och skola får jag lite ledig tid, och jag tänker inte slösa den på att ta hänsyn till personer som inte respekterar mig!'

Det där med tvättstugor är dock farligt, de flesta boendebråk uppstår just i tvättstugan och oftast kan det enkelt avhjälpas genom en listig hyresvärd. När jag förra våren var nere i Lund så fick jag pröva på ett superbt tvättsystem. Jag packade superlätt den veckan med planen att halvvägs igenom så tvättar jag allt innan jag åker vidare till Göteborg. Jag berättade min plan för min kompis som gladeligen bokade sin tvättstuga åt mig. Här kommer det fiffiga in, de har då ett elektroniskt bokningssystem. Så man bokar över internet och den tiden som bokningen gäller kan bara den som har bokat komma in i tvättstugan. Går man inte in i tvättstugan inom en viss tid från tvättidens start så förfaller bokningen och man kommer inte in alls.

Väl inne så är man ensam om tvättmaskiner och torkskåp och kan tvätta utan att störas av någon annan eller behöva dela. Här har man alltså minimerat risken att grannarna stör sig på varandra och struntar i att respektera de regler som gäller. Dessutom skyddas utrustningen då det är enkelt att se vilken hyresgäst som varit inne i tvättstugan.

Vi har bokningscylindrar och det funkar njaä, då var det bättre borta på PG helt utan bokningssystem.

Just det, veckans kamp om brevlådan slutade som följer: 1 dag oavgjort, resten vann jag! Stort!

Manligt och kvinnligt?

Ganska nyligen berättade jag ju om när Johan nästan hoppade och skuttade av förväntad uppskattning för att han hade våttorkat badrummet. Trots att det fanns kvar skäggstrån, damm och fläckar lite varstans över golvnivå så var detta en stor handling som trötta lilla jag borde se på en gång hemkommen från jobbet.

Idag när jag kommit hem från skola, välbehövlig massage (oj vad hon tyckte min rygg var stel och oj vad hon fick den att knaka), lite matinköp samt en vända in på vårdcentralen så tog jag genast itu med att fixa mig mat så jag skulle hinna äta innan jobbet. Medans pastan kokar så ser jag återigen allt det vidriga dammet och gruset överallt. Sagt och gjort, jag dammsuger de delar av vardagsrummet som går att nå (mattan är nu vackert vinröd igen istället för daskröd), ignorerar faktumet att varje gång jag stöter till bokhyllan så virvlar det upp damm från hyllorna, storstädning får det bli en annan gång. Fortsätter ut i hallen, dammsuger köket och den lediga golvytan i sovrummet och även en bit in i kontoret (det finns nästan inga trösklar i lägenheten så när man väl har dammsugarn framme är det lika så gott att ta allt). Tar sedan trappan ner till hallen där det på sistone bott dammråttor stora som tennisbollar. Både jag och Johan har upprepade gånger påtalat behovet av städning av just trappen. Nere i hallen hivar jag ut matta och dörrmattor, dammsuger upp grus, löv och damm. Ställer sedan allt till rätta igen. Vi pratar alltså stor skillnad!

Så när jag i vanlig ordning ringer Johan för att säga till att jag är på väg hem från jobbet (hans svar var: "gaah!!", man skulle kunna tro att det är uppskattat att jag för ovanlighetens skull inte blir kvar till 22 på kontoret men tydligen hade han räknat med den där sista halvtimmen för att hinna få undan disken) så frågar jag om han såg något annorlunda när han kom hem idag. "Va, vadå?" Geniknölarna maler. "Du har plockat undan skor så mina kängor fick plats!" Vilket i och för sig var sant.. förutom att det gjorde jag redan igår.. Efter ytterst odiskreta hintar så kommer han till slut på det.

Så vad kan man dra för slutsats av det här? Den manliga insatsen förväntas märkas och framför allt uppmärksammas omedelbart medans den kvinnliga, ja vadå? Jag hade faktiskt förväntat mig lite reaktion då hallen utan alla löv och mattor på sniskan såg betydligt prydligare ut än tidigare idag. Men ska man vara förvånad?

Någon som har en åsikt?

PS. Johan skäms...

Flashback

Jag har alltid haft struliga tänder, de har växt lite snett, medfödda emaljskador och som liten en hel del hål med. Faktum var att jag en vår när jag var liten fick förbud av min tandläkare att äta godis tills mina tänder återhämtat sig. I verkligheten innebar det att jag i några månader hade godisförbud. Det kom att bli den våren då det på något vis dök upp godis från alla möjliga håll och det som var min del hamnade i en burk i kylskåpet. Jag gillade aldrig burksystemet för vem som helst kunde gå och sno ur den och jag visste att det skedde. Jag bodde ju under samma tak som 4 gottegrisar. Jag var faktiskt på och räknade godiset i burken ofta. Rätt ska vara rätt, de andra hade ju fått sin del.

Nu bor jag med en gottegris igen.. vilket egentligen har lett till att jag har mindre godis hemma än i vanliga fall. Johan har visserligen sagt att om jag uttryckligen säger ifrån så kommer han inte ta av mitt. Men det där med att man måste säga ifrån.. Det kräver lite tid att vänja sig vid.

Nu har jag varit godissugen i några dagar och när jag handlade idag så gjorde jag slag i saken och löste problemet (men först köpte jag allt som stod på listan förstås). Så nu står det en godispåse i kylskåpet som jag skrivit på med spritpenna: "Nej! Inte ätas av Johan." Fast min snälla sambo tinade såg ju till att det fanns köttfärs tinat så jag hann äta innan jag ska till jobbet. Han kommer få smaka av godiset, man kan bara inte släppa honom lös att äta okontrollerat..

Godisstoppet i huset har annars gjort honom gott, vid vägningen/mätningen igår så var det första gången som han inte blivit tyngre/tjockare!

"Så klart den kan"

Min räknedosa alltså, min gamla räknedosa som köptes 1995 när jag började på Franska Skolan. Vad den självklart kan är räkna med komplexa tal. Detta har jag fått höra två gånger idag.

Först när jag räknade med min labpartner, vars lättja börjar irritera mig något. Han tar aldrig med sig boken för han räknar iskallt med att jag har med min (det är ju aldrig som så att det är smidigt att ha varsin bok när man räknar), han har ingen egen räknedosa och ställer alltså istället upp vansinniga onödigt komplicerade ekvationer när det är monstruöst mycket smidigare att räkna ut några steg tidigare. Framför allt så slipper man räkna fel i onödan. Så länge man inte avrundar något så påverkas ju inte slutresultatet. Han tar minimalt med egna initiativ, det är alltid upp till mig hur vi ska ta oss an ett problem.

Tillbaka till räknedosan, då man inte måste göra alla uppställningar och beräknar för hand utan kan låta sin dosa räkna åt en så har jag gått in för att lära mig många av de funktioner jag aldrig riktigt brytt mig om tidigare. Den som spar den har, så jag grävde fram instruktionsboken och läser i den på lediga stunder och testar stegen i dosan.

Nu räknar vi med komplexa tal, vilket förstås ger lite mer komplicerade ekvationer att förenkla varpå min labpartner tycker vi ska låta min dosa gör förenklingen åt oss. Jag svarar att det tror jag inte den kan, den funktionen saknas helt enkelt. Icke sa Nicke, min labpartner rycker åt sig dosan och börjar knappra runt. Med någon slags barnslig naivitet så skriver han in I och vill räkna med, knappt lyssnade på mig att bokstäverna i själva verket är tomma tills dess man sparar ett värde i dem, de ärgår inte att använda på samma sätt som bokstäver i handräknade ekvationer. Själv kontrollerar jag bara mot instruktionsboken vad jag redan misstänkte, det finns ingen funktion för att räkna med komplexa tal.

Usch vilken dålig räknedosa jag tydligen har tycker han som själv inte äger någon alls.

Många timmar senare, efter föreläsning, lektion, hem och kasta i sig mat (som stod på spisen och det luktade god gryta i hela huset, dessvärre var ju kocken inte hemma så jag fick äta själv), fara iväg och jobba och så till slut hem igen.

Jag berättar om min dag (sådär som man kan göra när det faktiskt finns någon hemma som undrar hur ens dag har varit) och det där med räknedosan kommer upp.

"Så klart den kan!" utbrister även Johan och tar inte mina protester på allvar så jag hivar åt honom både räknedosa och instruktionsbok. Efter en bra stund med klickande, letande i instruktionsboken så tvingas Johan konstatera "nej, den kan inte". Nu väntar en lång utläggning om andra räknedosor från Casio och vad de kunde och varför min borde kunna etc. Efter lite påminnelse från mig så kom insikten att det var en ursäkt jag väntade på. Två gånger på samma dag har jag dumförklarats angående min egen räknedosa. Jag är inte tekniskt inkompetent, jag är i allra högsta grad läskunnig. Jag sa inte "det finns en funktion men jag förstår inte hur den fungerar", jag sa "det finns inte en funktion för komplexa tal". Jag visste detta för jag har läst instruktionsboken.

Jag var den enda personen idag som faktiskt hade läst instruktionsboken i förhand, det har trots allt varit min räknedosa i 13 år, men jag visste inte bäst.

Veckan blir längre...

Okej, i morse så hittade Johan en lapp i brevlådan när han tog in posten om att Lulebo tänker stänga av vattnet imorgon kl 8.00-13.00. Jag ryckte givetvis på axlarna, jag har ändå lab pass 1, projektmöte pass 2, knappast som så att det berör mig att vattnet är avstängt. Förhoppningsvis så kommer elementen fungera bättre nu när de mekat lite med ledningarna. Fast det förstås, sist de hade sådana hyss för sig så tömdes elementen fullständigt (det lät som om det var vattenfall i varje element) och det blev således svinkallt tills Lulebo skickade hem hantverkare till mig som luftade elementen. Först efter att jag felanmält förstås, hos Lulebo sker inget automagiskt, framför allt inte när skulden är deras.

Nu behöver jag verkligen inte oroa mig för att vara hemma när det saknas vatten.. för att få allt gjort med labbandet så blir det ännu tidigare morgon.. Samling i labsalen kl 7.00... Huga! När blev jag så seriös student så jag mer eller mindre bor på skolan?

Lååååång måndag

Idag var läsperiodens tyngsta dag. Föreläsning pass 1 och pass 2, projektmöte pass 3 och sedan lab pass 4 som förstås drog ut på tiden så det blev att gå direkt till repet. Snäll Johan såg till så min klarinett kom på plats ordentligt. Charmerande när man kan konstatera att man varit hemifrån i över 13 timmar.

Det är förstås inte de längsta dagarna jag gjort, förra hösten hade jag några dagar med 16 timmars arbetsdag, det kan bli så när man har tre jobb samtidigt och alla ska genomföras mer eller mindre samtidigt.

Överlag så blir det rätt tungt den här veckan ut men det ser ut som det kan bli lite lugnare sedan. Det blir antagligen inte så mycket jobb nästa vecka alls (ironiskt nog sammanfallande med att Johan är bortrest så jag får istället sitta ensam hemma om kvällarna). Fast med tanke på hur otrevligt kallt det blivit på jobbet så är det rätt skönt med några dagar ledigt. För hösten har slagit till på riktigt, det är markant kyligare nu. Den första snön försvann förstås omedelbums, men höstkylan blev kvar.

Vad är det med söndagar?

Om söndagar sover man, det är min filosofi sedan många år tillbaka. Mycket baserat på lördagkvällarnas aktivitet som inneburit mycket alkoholhaltiga drycker och otroligt sen sömngång.

Nu har jag noterat att det egentligen inte spelar så stor roll vad man gör på lördagar eller när man går och lägger sig. Om söndagar är det svårt att få något gjort. Man är och förblir seg och oinspirerad.

Vi hade stora planer för helgen med saker som skulle göras. Visst blev lite gjort, men i vanlig ordning inte mer än en tredjedel mot vad vi hade planerat. Vilket innebär att vi aldrig riktigt kommer någon vart med saker och ting. Vardagssysslorna äter upp vår tid och det där lilla extra som behövs för att komma i ordning blir inte av.

Men men, efter många dyra extra pengar så har vi nu en ny digitalbox, Johan har installerat den och förklarat de viktigaste funktionerna för mig (Ja, jag vet, det här är sådär typiskt som mamma gör och som jag inte tycker om, pappa lär sig maskinerna och mamma behöver hjälp med att använda dem. Jag minns hur lång tid det tog innan mamma lärde sig programmera videon när den var ny. Jag kommer dock lära mig digitalboxen snabbare än så då Johan överger mig om en vecka igen.) och nu hatar jag inte comhem och digital-TV fullt så mycket längre.

Utöver det så fick jag en läxa av Johan i att tänka sambo då jag helt omedvetet tog den sista colan häromdagen utan att fråga om han ville ha. Men det var ju precis lagom kvar för att fylla mitt glas med lätt avslagen cola! Mitt huvud tänkte inte på att man numera bör höra sig för innan man tar det sista.. Johan är väl kanske snäppet bättre då att han bara åt upp alla mina delicatobollar utom den allra sista som han sparade åt mig.

Det snöar!!

Mmm, kikade precis ut genom fönstret och ser stora, stora snöflingor dala ner! Förvånande? Nej, det har varit rätt kallt de senaste dagarna även om igår var en superfin och solig höstdag (lätt kall dock, jag cyklade ju ner till Pontushallen för att träna).

Men nu idag så snöar det!!

Last call!

Okej, jag har genom åren blivit utjagad från åtskilliga krogar: "vi stänger faktiskt nu", skickats ut från festivalområde: "ge upp, gå hem! Vi har öppet imorgon igen. Varit sist kvar på Gula så många gånger att det ingick i stängningsproceduren att vräka mig ur soffan. Men vad jag aldrig lyckats med förrän ikväll var att bli utjagad från Biblioteket! För så var det, jag och min labpartner satt kvar och räknade ända till stängning, en fredagkväll!

Så det ni, sist ut från biblioteteket på fredagkvällen, det var jag minsann.

Kampen om brevlådan går vidare!

För andra dagen i rad så har jag vunnit posten! Visserligen var det bara reklam idag, men den var fortfarande riktad till mig!

Tvättföljetongen går vidare..

Igår hade vi återigen tvättid, denna gång tidigt på morgonen då jag inte ville ha tvättid i fredagskväll som vanligt. Johan kom ju hem från Gävle då, vi skulle vara i Sundom hela helgen, jag ville ha fredag bara till oss istället.

Så alltså blev det tvätt igår då ingen av oss hade något schemalagt. Så upp mitt i natten för att ladda maskinerna, tillbaka till sängen för att sova en stund till. Sedan segade Johan ur och jag lastade själv om för andra omgången och hängde den första tvätten. När jag väl var uppe så tog jag även itu med det där enorma diskberget vi hade byggt upp i köket. Allt medans Johan fortfarande sover, även om han vaknade till av stöket och undrade om frukost. Magen styr allt ju..

Så i slutändan fick Johan sovmorgon och jag tvättade och donade, han var igång lagom till att hjälpa till med den allra sista omgången tvätt igen. Fast det förstås, jag kunde ju ha rivit upp honom ur sängen tidigare om jag verkligen velat.

Jag fick sedan världens längsta dag på halsen, plugga hela eftermiddagen, direkt till kontoret och sedan inte hemma igen förrän vid 22. Vi är mitt i en ny fas på kontoret så det är extra mycket nu i dagarna. Man känner sig sådär lagom munter när man mer eller mindre stupar omkull när man kommer hem.

Har jag sagt förresten hur mycket jag hatar min digitalbox??? Det är dålig signal och comhem fortsätter strula med räkningarna, skulle inte förvåna mig om det helt plötsligt bara dör och jag inte kan se på TV alls längre.