lördag 14 januari 2017

Det var INTE så här det nya året skulle börja!

Jag har på förhand bestämt att det här året kommer bli helt underbart. Det kommer bli händelserikt, spännande och helt fantastiskt! Dock hade jag ju tänkt inleda med att skriva tentor och egentligen allra helst skrivit min sista tenta vid LTU igår på fredag den trettonde. Så blev inte fallet. Dumma förkylningen ställde till det och jag har fortfarande kvar de där två tentorna jag gärna vill få skrivna innan vi lämnar Luleå. Får se hur det löser sig.

Men oavsett den motiga starten på året så har jag inte gett upp. Det här SKA bli ett fantastiskt år! Jag är övertygad! Jag tänker se det positiva i allt som sker i år. Nu ska jag bara bli magiskt frisk till på måndag för jag vill börja mitt nya jobb med att faktiskt vara där och inte genom att sjukanmäla mig..

tisdag 10 januari 2017

Det blir verkligen aldrig riktigt som man tänkt sig..

Imorgon skulle 2,5 månader av absurt dubbelarbetande äntligen avslutas och jag skulle få lön för mödan i form av en godkänd tenta och avslutad kurs.

Vad jag fick istället var en dunderförkylning. Jag går ingenstans imorgon. Och tack vare att universitetet är fast i en stenåldersvärld med tidskrävande papperstentor och exakt fastställda tentamensperioder så finns det ingen ny chans som magiskt väntar på mig.

Det verkar inte riktigt vara menat för mig att få ihop de där värdefulla poängen som jag behöver.

lördag 31 december 2016

Så har man överlevt ännu en jul och ett nytt år stundar!

Lilla familjen lyckades förflytta sig hela vägen ner till släkten i år och fira den så kallade nedskalade julen ihop. Alla är rörande överens om att det blev en mycket lyckad jul men den nedskalade biten totalhavererade.. Vissa familjer är nog inte menade för nedskalning..

Emma har fått stimma runt med sina sysslingar (hon ville ta med sig en av dem hem på julaftonskväll) och verkar allmänt stortrivas bland både stora och små släktingar och med nya och gamla leksaker. För den som inte redan visste om det så är det fruktansvärt obekvämt att sova med en radiostyrd Bärgarn-bil i en bäddsoffa när tvååringen inte vill sova i sin egen säng utan istället tar med både sig själv och sina leksaker till vår sovplats.

Jag har också hunnit med att baka överdrivna tågtårtor för att fira att Johan slutligen lämnat de ungdomliga 30 bakom sig och blivit en mogen gubbe på 40 år! Detta samtidigt som nya soffan på allvar utmanades, är den för stor, alldeles lagom eller till och med för liten? Den var inte för liten i alla fall.. och dessvärre har alla medlemmar av lilla familjen utsett samma hörn som sin favoritplats så vi har redan några bekymmer att ta itu med där.

Men vilket år är det jag snart lämnar bakom mig? Och vad väntar i det nya året?

Familjen:

Vi lever och frodas, Johan och jag firade åtta år som par, fem år som gifta och två år som föräldrar. Vi fortsätter att ge oss ut på nya äventyr ihop och har tillsammans fått se Emma göra enorma framsteg under det gångna året och fortsätta utveckla sin personlighet. Det nya året kommer med nya utmaningar då vi blir en ännu större familj och nu verkligen jobbar på hårt med planen att omlokalisera oss från lägenhet till hus.
Många fler roliga tårtor ska det bli! Något ska väl kunna matcha Emmas Barbapapa-tårta..
..och Johans tågtårta!
Idrotten:

Vi har fortsatt harva runt på skidorienteringar och faktiskt sprungit orienteringar lite varstans i landet. Emma har fortsatt att utvecklas i sin egen takt och fått ytterligare ett antal miniknat under bältet. Både jag och Johan gjorde till vår egen förvåning ovanligt bra ifrån oss på nattorienteringar där jag själv verkligen presterade på en bättre nivå än jag hade väntat mig. Nattorientering var något jag helt lämnade bakom mig som skadebenägen tonåring men återupptog igen häromåret och i år tog jag stora kliv framåt. Funderar på om jag kanske borde utveckla det till min specialitet. Har även klivit fram som tävlingsledare och petat med banläggning till MTBO när Johan ville köra en närtävling. Kommande vårsäsong kommer nog mest innehålla just att utveckla min banläggning och kanske även peta lite i tävlingsledarskap. Men till höstsäsongen hoppas jag vara på banan fullt ut igen och kunna springa igen. Veteran-SM kanske skulle kunna vara ett fint mål att sikta på.
Mycket mer orientering ska det bli.
Musiken:

Jag har förstås fortsatt spela i mitt musiksällskap och jag trivs, jag planerar att fortsätta spela under hela nästa år med en möjlig kort paus kring själva förlossningen. Alla borde musicera mera! Vi har också tagit chansen att gå iväg och njuta av lite livemusik. Vi såg Orup när han var på turné och under det kommande året har vi tagit sikte på både Jerry Williams turné samt att jag bokat biljetter till GES i sommar. Man måste våga tro på framtiden och att det löser sig! Så barnvaktserbjudanden tar vi tacksamt emot. Ett barn nu i februari och ett till två barn till sommaren.

Karriären:

Här har det varit högt och lågt, jag har gjort en seriös satsning mot att försöka bli behörig lärare bara för att gång på gång få slåss mot de sega väderkvarnar som universitetet och politiken ställer upp mot en. Men jag fick ändå chansen att ha min egen klass två månader i våras och jag jobbade i sommarskolan med ensamkommande flyktingungdomar och vet att jag verkligen skulle vilja bli lärare. Men i dagsläget kommer jag inte slita ut mig för att bli det. Dubbelarbetet som krävs är orimligt och vansinnigt och jag ställer inte upp på det. Så jag ansökte om att få starta eget och många diskussioner senare med skatteverket fick jag klartecken! Med lite tur så kommer det nya året innebära egna uppdrag och en helt ny framtid för mig. Vill skolvärlden ha mig så får de banne mig ställa upp lite mer och visa sig från sin bästa sida. Jag har fortfarande åtminstone 30 yrkesverksamma år kvar så jag är väl värd den investeringen!

Hälsan:

Jag har hållit mig skadefri hela barmarkssäsongen! Ja bortsett från lite blåmärken och rispor förstås. Några futtiga förkylningar har bromsat mig lite i perioder och det var faktiskt lite slitigt med orken i början av graviditeten och jag har haft en del känningar som jag misstänker kan vara foglossning (när jag väntade Emma mådde jag så oförskämt bra hela tiden med inga krämpor alls så det här är nytt för mig). Slutligen så visade det sig också att det faktiskt kan ha varit att det är mina studier vid LTU som bidrog till att min huvudvärk började för nu när jag gått på regelbundna föreläsningar fick jag ont igen. Stolarna fungerar helt enkelt inte för mig. Jag får spänningar i musklerna vilket ger mig värk. Många föreläsningssalar har också fortfarande exakt samma inredning som när jag först började vid universitetet. 

Utöver det är jag ändå lyckligare än någonsin! Allt jag varit med om i mitt liv behövdes för att jag ska befinna mig precis här och nu med exakt den här underbara lilla familjen! Jag skulle inte byta ut en enda upplevelse eller erfarenhet. Skit i om om bara varit, jag vill inte ha om, det här är mitt liv och det här är det bästa som finns!

Nu går vi in i 2017 och det kommer bli magiskt!

torsdag 22 december 2016

"Ren!"

Uppväxten har verkligen betydelse. Min mamma har ibland berättat om en bilfärd när jag var liten och hon fick syn på en älg och pekade ut den för mig. Jag tittade och undrade sedan: "-Är det hästen där borta som är älgen?" Hästar var alltså bekant för mig men inte älgar.

Emma har ett djurpussel här på landet med bland annat än älg, hon tar ut den pusselbiten och säger omedelbart: "Ren!" I hennes värld är alla klövdjur renar...

söndag 18 december 2016

När man måste be om bevakning.

I grund och botten är jag emot den mesta form av övervakning, jag vill inte leva i ett samhälle inspirerat av George Orwells 1984 eller filmerna Minority report och Gattaca. Jag blir vansinnig på alla dessa personer som hävdar att "har man inget att dölja så behöver man inte vara orolig för att bli övervakad" eller som glatt häver ur sig "man ska stå för sina åsikter" i debatter om anonymitet på internet. Det är förstås enkla saker att hävda om man är privilegierad och bor på en plats där åsiktsfrihet verkligen innebär att du kan säga vad du vill utan att behöva oroa dig för repressalier. För många (även i Sverige) ser dock verkligheten inte så.

Så blotta tanken att behöva efterfråga mer bevakning till mitt bostadsområde känns overklig. Men den krassa verkligheten är att Porsön brinner och den mest absurda adventsljusstaken rundade av med en carport och förstörda bilar efter tre inledande sophus. Det är alltså här vi bor. Där man inte vet om det går att slänga sopor på morgonen för sophuset kanske inte längre finns kvar. Där man inte vet om man har någon bil på morgonen för det kanske är just där vår bil står parkerad som det har brunnit på natten. Eller det faktum att många av oss håller andan och hoppas att de som tänder på inte kommer avancera till våra bostadshus.

Samtidigt så stod det i tidningen att det har blivit lugnare här på Porsön. Polisen säger samma sak. Så varför brinner det då?

Därför har jag nu idag mailat min hyresvärd och bett om kameraövervakning. Men jag är samtidigt mån om allas integritet så jag har tydligt sagt att det är främst sophus och parkeringsområden som behöver den bevakning och det är nattetid. Det finns inget skäl att filma oss som bor här dagtid. För många gånger går det faktiskt att hitta en balansgång mellan att respektera enskilda individers integritet men samtidigt försöka övervaka de som vill förstöra. Problemet är att jul och nyår står runt hörnet. Kameror kräver tillstånd. Porsön håller på att tillfälligt avbefolkas för firanden på annan ort. Så jag bad också om en tillfällig väktarlösning.

Jag vill inte bli bevakad men mitt hem behöver nog faktiskt det extra skyddet.

onsdag 14 december 2016

Lucia med lussebak!

Så var äntligen den stora dagen här! Emmas allra första Luciatåg! Fast jag började dock dagen med att sitta på universitetet och plugga samt passa på att se mina elever från i våras i Porsöbarnens Luciatåg. De var så duktiga så jag blev alldeles rörd. På eftermiddagen var det sedan dags att gå till förskolan och se på Emmas Luciatåg. Dagen till ära var hennes avdelning sammanslagen med en annan och tur är nog det, Litens avdelning startade ju färsk i vintras vilket faktiskt gör Emma till näst äldst så det hade nog inte blivit så mycket med sång om det bara varit hennes avdelning.. Den andra har mer blandad ålder och där kunde faktiskt flera av barnen sångerna.

Innan gick förstås förskolefröknarna igenom fotograferingsreglerna, som arbetande i skolan och väl medveten om att respektera barns integritet så var det inget konstigt för vår del. Inget fotande under själva Luciatåget och man får endast fotografera sitt eget barn före eller efter. De hade förberett en liten fotohörna där vi kunde ta bilder av våra barn. Vi var smarta nog att fota Emma innan Luciatåget började vilket var en god instinkt för hon tröttnade rätt så snart på sin tomteluva..
Efteråt var det fika, dels pepparkakor och bullar som barnen gjort själva och så lite köpefika som utfyllnad. Emma var ju dessvärre sjuk när de bakade pepparkakor på förskolan men tydligen så hade hon fått baka igår på förmiddagen och de hade noggrant räknat att hon fick ihop sju fina pepparkakor. Slutligen fick vi mer eller mindre tvinga med oss Emma hem, hon ville bara vara kvar och leka..

På kvällen verkade det som att hon tänkte somna tidigt så jag skulle få baka ut lussebullarna själv men helt plötsligt fick någon ny energi och förstod att det var bak på gång så blixtsnabbt sprang hon och hämtade sitt förkläde och plockade förutom kavel sedan fram en ischokladform och sked ur kökslådorna.. Johan försökte hålla henne borta medan jag bakade "finbullarna" med fyllning men det löste ju lilla fröken genom att bara skjuta fram pallen själv, klättra upp, börja "hjälpa" till och sedan aktivt misshandla bullformarna på plåten.. Årets bullar vinner nog inga skönhetspriser..
Slutligen var det dags för det vanliga baket så Emma fick en degklump att leka med och hon försökte imitera mig så gott det gick i knådandet. Så mycket bullar blev det dock inte utan Johan gjorde slutligen lussekatter av hennes degklump och Emma avslutade med att slänga den sista degbiten på plåten när hon såg att vi la dit våra färdiga katter. Trycka dit russin var dock roligt, fast det blev mycket av två russin i magen och en i bullarna. Russinen för övrigt.. hade det inte varit för russinen i degen så hade hon nog inte ätit av den alls men nu skulle prompt russin från degen ner i lilla magen.
Men vi fick ut lite bullar i alla fall! Någon som vågar gissa vem som har bakat vilka..?

måndag 12 december 2016

Pepparkaksbak!

Inte ens när Johan bröt armen för två år sedan när Emma bara var 3,5 månader så har julens förberedelser stött på så mycket förhinder som i år. Sjuklingarna jag lever med har ju hostat och snörvlat och haft sig till och från i över 1,5 månader och lagom till att november blev december så fick de också mig på fall. Mitt eviga dubbelarbetande har knappast gjort saken bättre. Tid har helt enkelt varit en extrem bristvara den här hösten.

Men att vara förkyld gav mig lite tid att fundera över olika prioritet och så bestämde jag ändå till slut att vi skulle baka ut pepparkaksdegen igår. Den hann jag göra i alla fall innan hela familjen blev sjuk samtidigt. Snopet nog missade dessutom Emma när de bakade pepparkakor på förskolan.

Emma var mycket exalterad när alla tog på sig förkläden och passade även på att äta lite mjöl med en sked (däremot så åt hon inget alls av pepparkaksdegen). Så fort jag nämnde baka så började hon ta fram kavlar ur lådan och dela ut. Johan fick min gamla barnkavel och själv skulle hon ha sin våffelkavel som vi köpte på kyrkans loppis tidigare i höstas.
Kavla var lite tungt och tråkigt, men att mjöla bakbordet och trycka fast formar var desto roligare. Roligast av allt för förstås att pilla loss själva pepparkakan och slänga den på plåten där Johan gjorde sitt bästa för att veckla ut de igen.. Summa summarum så gjorde Emma med viss assistens några plåtar med våffelmönstrade pepparkakor.
Sedan jagade jag ut familjen ur köket och bakade ett antal plåtar "finpepparkakor" i något högre tempo. Ikväll har jag sedan dekorerat och konstruerat årets pepparkakshus som i själva verket är ett pepparkaksland. Jag har på känn att det inte kommer få stå orört överhuvudtaget därav beslutet att göra det i smådelar istället så vi slipper några katastrofala husras.